Riksantikvarieämbetet har på uppdrag av regeringen analyserat juridiska, praktiska och ekonomiska förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska föremål och samiska kvarlevor. De har nu lämnat en första delrapport till regeringen. Rapporten är intressant, men på en punkt håller Amnesty Sápmi inte med. Riksantikvarieämbetet skriver att de samiska kvarlevorna som har identifierats har eller är på väg att återlämnas. Det stämmer inte. Det finns åtskilliga samiska kvarlevor som inte alls är på väg mot sin sista vila i Sápmi. Arbetet med återbördande har precis börjat.
Riksantikvarieämbetet skriver att de statliga museerna generellt har en översiktlig kännedom om vilka samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor de har i sina samlingar. Myndighetens bedömning är att det idag inte föreligger några betydande JURIDISKA hinder för ett återlämnande.
Det råder samstämmighet om att de samiska kvarlevorna ska återlämnas, i enlighet med FN:s urfolksdeklaration. Riksantikvarieämbetets bedömning är att återlämnandeärenden kräver en väl fungerande dialog mellan berörda parter och att arbetet med återlämnandeärenden skulle underlättas om det fanns en samordnande funktion dit man kan vända sig för råd och stöd. De flesta anser att Sametinget borde vara den naturliga samlande parten på mottagarsidan.
Riksantikvarieämbetet skriver ”på de statliga museerna finns nu endast ett fåtal identifierade samiska mänskliga kvarlevor från svenska delen av Sápmi kvar att återlämna”. ”De samiska mänskliga kvarlevor som har kunnat identifieras har återlämnats eller är på väg att återlämnas”.
Amnesty Sápmi delar inte den uppfattningen. Några exempel. På Lunds universitetsmuseum finns sex samiska kvarlevor som inte är på väg att återlämnas. På Historiska museet i Stockholm finns 33 noteringar om samiska kvarlevor registrerade. De har sitt ursprung i orter som Tärna, Tännäs, Arjeplog, Jokkmokk och Transtrand socken och är inte föremål för ett återlämnande. På Norrbottens museum förvaras, på uppdrag av Statens historiska museer, kvarlevor från ett 90-tal gravar i Silbojokk.
Det är 16 år sedan FN:s urfolksdeklaration antogs. Trots det har regering efter regering struntat i urfolksdeklarationen och samernas önskan om att få begrava sina anhöriga. Det underlättar inte om Riksantikvarieämbetet påstår att alla samiska kvarlevor har återlämnats eller är på väg att återlämnas. Då kan politikerna luta sig tillbaka och tro att jobbet i princip är klart, när det i stället precis har börjat.
Osäkerhet kring föremål
Enligt rapporten påverkas de praktiska förutsättningarna för återlämnande framför allt av att det ibland råder osäkerhet kring vilka samiska föremål som kan vara aktuella för återlämnande, vem som kan framställa krav, vem som kan vara mottagare och vem på mottagarsidan man bör ha kontakt med. På mottagarsidan kan olika företrädare ha skilda uppfattningar på hur återlämnandefrågorna ska hanteras. Att återlämnandeprocesserna är komplexa och tidskrävande ses i sig inte som ett problem då det är viktigt att besluten blir rätt och att det finns tid för proveniensforskning, dialog och samverkan.
Ceremoniella föremål
I FN:s urfolksdeklaration nämns ceremoniella föremål särskilt. I urfolksdeklarationen definieras emellertid inte vad som avses med ceremoniella föremål. Det är därför en tolkningsfråga. I intervjuerna nämner många att de ceremoniella föremålen är trummor, trumhammare, sejtar och offergåvor. Dessa har en särställning bland annat på grund av hur de använts och varför de togs från sin kontext. Silverkragar och bälten är exempel på samiska föremål som också nämns i samband med ceremoniella föremål.
Ekonomi – största hindret
Hela återlämnandeprocessen, både av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor, är förenad med kostnader. Dessa kan härledas till bland annat behovet proveniensforskning, föremålshantering, transporter, ceremonier och gravsättning, markberedning och arkeologiska undersökningar. Ska återlämnade föremål fortsatt fungera som museiföremål behövs också resurser för framtida förvaltning och tillgängliggörande. Det finns idag ingen fastställd fördelning av kostnaderna och det saknas för samtliga parter särskilt avsatta resurser.
De flesta har varit tydliga med att kostnader för återlämnande av samiska mänskliga kvarlevor av princip inte ska belasta den part som framställer ett krav på återlämnande. De samiska företrädarna har inte heller resurser för återlämnandeärenden. Om Sametinget eller någon annan får ett utökat uppdrag att hantera frågor kring återlämnade behövs det medel specifikt för detta ändamål.
I intervjuer med möjliga mottagande museer framgår det att det ser lite olika ut med de ekonomiska möjligheterna att ta emot föremål, men om det skulle bli fråga om stora mängder föremål behövs mer resurser för omhändertagande och mer magasinsytor. Det finns också möjliga mottagare som idag inte är museer och som, för att kunna ta emot föremål, är i behov av resurser.
Riksantikvarieämbetets bedömning är att bristen på ekonomiska resurser och oklarheten kring hur kostnaderna ska fördelas utgör de största hindren för en väl fungerande process. I detta är Amnesty Sápmi helt enig med Riksantikvarieämbetet.
Läs hela rapporten på Riksantikvarieämbetes webbplats.
Foto: Rekonstruktion av samisk grav i Atoklimpen i Tärnaby. Fotograf: Jans Heinerud (CC BY)
