Svenska myndigheter brister när det gäller samers rättigheter

Juristen Marie B Hagsgård är president i Europarådets rådgivande kommitté för ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. Kommittén ska granska Sverige under det kommande året. Amnesty Sápmi har samtalat med Marie B Hagsgård om samiska rättighetsfrågor.

Du är nöjd över den svenska minoritetslagen, men är kritisk till att hur den tillämpas i praktiken. Berätta varför.

Vi har en minoritetslag med två tydliga paragrafer, som påverkar all verksamhet i kommuner, regioner och statliga myndigheter. De är skyldiga att i sin verksamhet främja samers möjlighet att behålla och utveckla sin kultur (paragraf 4) och ge samer möjlighet att ha inflytande i frågor som berör dem (paragraf 5). Myndigheter ska beakta samernas synpunkter och behov i sitt beslutsfattande och sträva efter att fatta beslut som samerna kan ställa sig bakom. Men kunskaperna om innebörden av den svenska minoritetslagen är dålig. Därför fungerar inte lagen som det var tänkt. När jag håller utbildningar möts jag hela tiden av frågan: Vad, har myndigheten sådana skyldigheter?

De myndigheter, som lär sig innebörden av dessa paragrafer och läser in sig i kommentarerna i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter som ligger till grund för lagen, kommer att göra ett betydligt bättre jobb när det gäller att främja alla minoriteters rätt att behålla och utveckla sin kultur och sin identitet. Det kommer leda till ökad jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoriteten.

Den naturbetesbaserade renskötseln är en del av den samiska kulturen som myndigheterna är skyldiga att främja. Utöver renskötsel handlar det också om samernas traditionella kunskap knuten till markerna, markernas andliga värden och de kulturhistoriskt viktiga samiska platserna.

Det är kommunernas skyldighet att ge samerna inflytande i frågor som berör dem, men det görs inte systematiskt och inte med fokus på att främja samernas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur.

Jag tar ett konkret exempel. När det gäller markanvändning i en kommun där det bedrivs renskötsel borde kommunen sammanställa alla planerade åtgärder – allt från vägar, bergtäkter, skoterleder, elnät, vindkraftsanläggningar, gruvor och turistanläggningar – som kan komma att påverka renarna och samråda med de samebyar som berörs en eller två gånger om året. Då får samebyn en möjlighet att ta ställning till helheten och diskutera utifrån sina erfarenheter vad som fungerar eller inte. De kan beskriva hur de kumulativa effekterna påverkar renarnas betes- och kalvningsland och vilka justeringar som behöver göras för att de ska kunna bedriva naturbaserad renskötsel i enlighet med den samiska kulturen.

Av den nya lagen om skyldighet att konsultera samebyar i ärenden som är viktiga för dem och som kommer träda i kraft 1 mars 2024 framgår det att den mark som är viktig för samebyarnas naturbetesbaserade renskötsel ska ingå i kommunernas översiktsplaner. Då är det också lämpligt att ge sameföreningar tillfälle att tala om vilken mark i övrigt som är viktig för samisk kultur och ta med sådan mark i översiktsplanen.

Du har skrivit en del om skogsbruket i Sverige och dess påverkan på renskötselrätten. Berätta – vad ser du för problem?

Skogsstyrelsen är väldigt passiva när det gäller tillsyn över om skogsägare tar tillräcklig hänsyn till rennäringen. För år 2021 hade de som mål att de skulle utöva tillsyn i 14 ärenden om skogsbruket visar den hänsyn som krävs enligt skogsvårdslagen. Det blev 26 ärenden, men då ingår även beslut som innebär att skogsägaren inte behöver visa någon hänsyn. Det kan jämföras med Skogsstyrelsens mål om tillsyn av att skogsägare visar hänsyn för natur- och kulturvärden. Där var målet 530 ärenden.

Enligt Skogsvårdslagen ska skogsägare ta hänsyn till rennäringen när det gäller avverkning och andra åtgärder i skogen som riskerar att störa renskötseln och inkräkta på renskötselrätten. Det kan till exempel handla om att anpassa sina åtgärder så att varje sameby har tillgång till sammanhängande betesområden som behövs för samling och flyttning av renarna. Samerna har rätt att bruka marken med stöd av renskötselrätten och skogsägare ska visa hänsyn för den rätten i sitt skogsbruk.

Stora skogsägare har en skyldighet att samråda med samebyarna. Målet för samråden ska vara att skapa dialog och ömsesidig respekt, som kan leda till samtycke från samerna till planerade åtgärder i skogsbruket och till överenskommelser som båda parter kan ställa sig bakom och till en respekt för renskötselrätten. Men det fungerar inte idag. Den stora majoriteten av samebyarna upplever att samråden är ensidiga informationsmöten utan möjlighet att påverka.

Det är här Skogsstyrelsens roll kommer in. Skogsstyrelsen är en statlig myndighet som ska utforma allmänna råd och föreskrifter för dessa samråd. Skogsstyrelsen har alltså ansvar för att samråd och hänsyn uppfyller de krav som följer av Sveriges internationella åtaganden gentemot samerna som urfolk och nationell minoritet och den rätt samebyarna har att bruka marken på grund av renskötselrätten. Det ansvaret tycker inte jag att de lever upp till idag.

Skogsstyrelsen borde återta sin tidigare aktiva roll i samråden, då tjänstemän från Skogsstyrelsen deltog i samråden och såg till att det fanns ett bra underlag för samråden och bidrog till en bättre balans mellan skogsbruket och renskötseln. Samebyarna är förstås i underläge, inte minst ekonomiskt i dessa samråd. Därför krävs det att tjänstemännen från Skogsstyrelsen är med under samråden och ser till att renskötselrätten respekteras av skogsbruket liksom samebyarnas rätt att bedriva naturbetesbaserad renskötsel som en central del av samisk kultur. Då krävs att skogsbruket tar mer hänsyn, bland annat till vinterbetet i skogen eftersom 70 procent av marklaven att förvunnit de senaste 60 åren och skogsbruket har en stor del i detta.

Skogsstyrelsen har en skyldighet att utöva tillsyn av skogsbruket, så att skogsbolagen visar hänsyn för rennäringen och att samernas rätt att bevara och utveckla den naturbetesbaserade renskötseln.

Myndigheten borde granska om och i så fall hur skogsföretagen visar hänsyn för samebyarnas renskötselrätt och vilka konkreta hänsyn de tar för att samernas naturbetesbaserade renskötsel ska främjas.

De behöver bli betydligt aktivare i sin tillsyn. De borde inhämta synpunkter från samebyarna om vilka konkreta åtgärder skogsbruket behöver vidta för att skona vinterbetet och annan mark som behövs för den naturbetesbaserade renskötseln och därefter brett informera skogsbruket om detta. Sedan borde de också använda sig av möjligheten att utfärda förelägganden och förbud i betydligt större omfattning, så att dessa hänsyn verkligen visas av skogsbruket.

Du har synpunkter på Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland-Härjedalen. Vad tycker du behöver förändras?

Länsstyrelserna förvaltar marken ovanför odlingsgränsen i Norrbotten och Västerbotten och renbetesfjällen i Jämtland-Härjedalen. För fjällsamebyarna är det jätteviktiga markområden. Länsstyrelserna har en skyldighet att förvalta marken så att de underlättar för samebyarna att bedriva renskötseln, men det gör de inte i tillräcklig omfattning.

Om man läser i förarbetet till rennäringslagen 1971 står det att dessa marker ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen i första hand är avsedd för de renskötande samernas bruk. Detta borde vara utgångspunkten för länsstyrelsernas förvaltning av den statliga fjällmarken.

Länsstyrelserna borde basera sitt beslutsfattande på paragraf 4 och 5 i minoritetslagen så att renskötseln kan bedrivas uthålligt på fjällmarken.

Länsstyrelserna talar om allas rätt till fjällen när de beviljar småviltsjakt, säljer fiskekort eller tillåter massturism med exempelvis cykling eller heliski i fjällen, utan att ta tillräcklig hänsyn till samernas renskötselrätt. De borde istället basera sitt beslutsfattande på paragraf 4 och 5 i minoritetslagen så att renskötseln kan bedrivas uthålligt på fjällmarken.

Minoritetslagen handlar om att skapa jämlikhet. Samerna har samma rätt att bevara sin kultur, som vi majoritetsmänniskor har att bevara vår kultur. Minoriteter har ofta svårt att få samma rätt, därför att många myndighetsbeslut som tas motverkar minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur – ibland kanske av oförstånd för att man tror att om man behandlar alla på samma sätt så leder det till jämlikhet. Men så är det inte. Det behövs särskilda positiva åtgärder för att underlätta för samer och andra minoriteter att uppnå jämlikhet med personer som tillhör majoriteten.

Högsta domstolen poängterar att när olika intressen står mot varandra ska myndigheter lägga särskild vikt vid att samer ska ha möjlighet att behålla sin kultur inklusive renskötseln (p. 92)

Vi måste på olika sätt underlätta för minoriteter och urfolk att kunna behålla sin kultur och identitet om Sverige ska leva upp till internationell folkrätt. Därför är jag väldigt nöjd över Girjasdomen i Högsta domstolen, som så tydligt hänvisar till internationell rätt när det gäller samers rättigheter. Inte minst gäller detta att Högsta domstolen poängterar att när olika intressen står mot varandra ska myndigheter lägga särskild vikt vid att samer ska ha möjlighet att behålla sin kultur inklusive renskötseln (p. 92). Detta är enligt Högsta domstolen ett mål för samhällelig verksamhet.

Det innebär att myndigheter innan de fattar beslut ska göra en avvägning mellan olika intressen, som gör att samer kan använda den mark som behövs för att de uthålligt ska kunna behålla den naturbetesbaserade renskötseln och annan samisk kultur som är knuten till marken. För att det ska vara möjligt för myndigheterna att göra sådana avvägningar är det viktigt att de har tillräcklig kunskap om samebyarnas behov av mark för att kunna fortsätta bedriva sin traditionella naturbetesbaserade renskötsel.

Högsta domstolen slog också fast att vissa regler i ILO-konvention 169 är en del av folkrätten, som vi måste respektera även om Sverige inte har ratificerat ILO 169. Det betyder att beslutsfattare måste ta hänsyn till samisk sedvana i processer och markfrågor där det har betydelse. Det är en central del av folkrätten, som Sverige är bunden av.

Förvaltningsmyndigheter, som länsstyrelserna, ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och beakta deras synpunkter i myndighetens beslutsfattande, enligt minoritetslagen. När man granskar ramkonventionen, som ligger till grund för lagen så står det: Det räcker inte med en formell rätt att yttra sig (p. 71). Det ska innebära reella möjligheter att ha ett betydande inflytande på beslut som fattas och att resultatet speglar deras behov på ett adekvat sätt (p.15, 71). Myndigheter ska sträva efter att fatta beslut som personer som tillhör minoriteterna kan ställa sig bakom (p. 19).

Om myndigheter strävar efter att nå kompromisser som innebär att de tar hänsyn till de behov personer som tillhör minoriteter har så kan målet med ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter uppnås. Det innebär att vi får ett samhälle med tolerans och dialog mellan olika grupper som kan resultera i ömsesidig respekt och förståelse och samarbete mellan alla som bor i ett samhälle oberoende av om de tillhör en minoritet eller majoriteten (artikel 6 i ramkonventionen). Det blir ett samhälle där såväl personer som tillhör minoriteter som de som tillhör majoriteten kan göra sin röst hörd och få inflytande över samhällsutvecklingen.

Scroll to Top