Fotografen Cato Lein använde bilder tagna i Lappland av etnografen och museimannen Ernst Manker som sina egna i boken ”Northern Silence”. Han belönades med Svenska Fotobokspriset 2023, men fråntogs både priset och prispengarna våren 2024.
”Med tanke på omfattningen och karaktären av Leins bildstölder, som dessutom visat sig inte vara begränsade till boken, finns det flera som anser att saken ännu inte är utagerad. Ur min synpunkt handlar frågan inte bara om Leins brott mot upphovsrätten och hans bristande respekt för andra fotografers arbete.”
Det skriver Eva Silvén, tidigare intendent vid Nordiska museet, och frågar: ”Varför upptäcktes inte stölden tidigare? Har det att göra med synen på det samiska folket i ett vidare perspektiv?”
———————————————
Fjäll som fjäll, samer som samer?
Varför Cato Leins stöld av Ernst Mankers bilder inte upptäcktes innan Northern Silence fick Svenska Fotobokspriset.
”Ja! Det är fixat. Det är 4 bilder. Har betalt copyright till Nordiska museet. Info ligger i boken.” Så besvarade fotografen Cato Lein i september 2024 en fråga på Instagram om vilka bilder som var ”lånade” till hans bok ”Northern Silence”. 1
Enligt förordet innehåller den bilder som Lein har tagit i norska Finnmark från mitten av 1980-talet till 2012.2 Boken fick Svenska Fotobokspriset 2023, men fråntogs både priset och prispengarna våren 2024 efter att en anonym anmälare i ett utförligt brev avslöjat att den innehöll bilder som inte var tagna av Lein själv, varav fyra av Ernst Manker.3
I väntan på besked från rättighetsinnehavaren Nordiska museet hade boken varit indragen, men på Landskrona Fotofestival början av hösten 2024 fanns den där för försäljning och signering. Det visade sig att: ”Nordiska museet har träffat en uppgörelse med Cato Lein som handlar om att han får betala ordinarie ersättning för bildanvändning och att han får fortsätta sälja befintlig upplaga, under förutsättning att rättelseblad med uppgift om upphovsman limmas in i boken.”4 På den odaterade rättelsen återges de bilder av Manker som ingår i ”Northern Silence” tillsammans med en bild av en okänd fotograf som inte finns i boken, samt en text på franska och engelska: ”©Photographer – Ernst Manker. Copyright belongs to the Nordic Museum. The images are heavily retouched and cropped from the original by photographer Cato Lein.”5
”Förolämpning mot samer”
Med tanke på omfattningen och karaktären av Leins bildstölder, som dessutom visat sig inte vara begränsade till boken, finns det emellertid flera som anser att saken ännu inte är utagerad. Ur min synpunkt handlar frågan inte bara om Leins brott mot upphovsrätten och hans bristande respekt för andra fotografers arbete. Minst lika viktigt är hållningen till det fotografiska kulturarvet och framför allt synen på det samiska folket i ett vidare perspektiv, utöver Leins agerande. Detta framhölls redan av den anonyma anmälaren – att Leins förfarande var ”en förolämpning mot en minoritetsgrupp, samerna” – men har hittills inte närmare diskuterats.
Mitt intresse för och kännedom om ämnet kommer från ett mångårigt arbete med boken ”Friktion. Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet”.6 Det är en kritisk forskarbiografi över etnografen Ernst Manker (1893–1972), intendent vid Nordiska museet och runt 1930–1960 en av Sveriges mest produktiva samlare och skildrare av samisk historia.
Manker reste i Sápmi på årliga fältarbeten, gav ut hundratals vetenskapliga och populära artiklar och böcker samt byggde upp ett omfattande arkiv på museet, där hans egna tusentals fotografier finns idag. Hans fokus var att för både forskningen och samerna själva rädda minnet av de historiska levnadsformer som var på väg att förändras med samhällets modernisering. Hans princip, trots några missar här och där, var att för varje bild namnge människorna och platsen samt ange tidpunkt och en viss kontext, det vill säga det sammanhang som bilderna skildrar. Detta gjordes av respekt för de människor och miljöer som han fick fotografera och för att skapa ett kvalitativt forskningsmaterial.
Bildband för undervisning
Drygt femtio av Mankers fotografier från hans fältarbeten under 1930- och 1940-talen kom att användas för bildbanden ”Skogslapparna” och ”Fjällapparna” (Europafilm nr 404 och 405), troligen producerade i början av 1950-talet. Bildbanden består av 135 mm filmremsor med sammanhängande svartvita diapositiv, som rullas fram i en särskild sorts projektor för att visas på en filmduk. Det blev vanligt att skolorna försågs med sådana nya pedagogiska hjälpmedel vid den här tiden och en rad dokumentära bildserier på olika teman blev på det här viset en del av det kulturhistoriska bild- och bildningsarvet.
På något sätt har kopior av dessa två bildband samt ett tredje, ”Fångstfolk” (Europafilm nr 301), hamnat i Leins händer. De tre banden har plundrats på minst elva fotografier – tre från ”Skogslapparna”, fyra från ”Fjällapparna” och fyra från ”Fångstfolk” – som sedan börjat cirkulera som Leins egna, från 2020 på Instagram och 2022 i boken ”Northern Silence”. Jag ska längre ner granska tre av dessa stulna foton närmare.
En av Mankers bilder och en från ”Fångstfolk” har dessutom funnits till försäljning på galleriet Dáidda i Oslo, signerade av Lein.7
Bild 1. Början av bildbandet ”Fjällapparna”.
”Jag hade ingen aning”
Efter avslöjandet medgav Lein att han använt sig av andras bilder i boken. ”Cato Lein hittade 2017 ett antal gamla negativ och superåtta-filmer på en loppis i Hemse på Gotland, gamla landskapsbilder från norra Sverige”, påstod Lein och bokens producent Karin Starre när de gick i försvar den 7 mars 2024.8 Men som den anonyma meddelaren visat i sitt brev handlade det i stället om de ovan beskrivna bildbanden.
Det är inte alls omöjligt att en samling sådana bildband från en avliden lärare eller nedlagd skola har hamnat på en loppmarknad, auktion eller i en second hand-butik. Om vi förutsätter att Lein kom över dem i komplett skick framgick det emellertid tydligt att det inte handlade om några kontextlösa negativ eller filmer, utan bilder som sammanställts för ett bestämt syfte: ett kvalitativt, pedagogiskt material för skolundervisning.
Alla fotografier på de tre bildbanden är numrerade, på Mankers finns dessutom texter som identifierar samiska miljöer och samiskt liv, som ”Rivning av kåta”, ”Klövjning vid rökeld”, ”Renhjord på snölega i fjällen” och ”Seite, naturformad gudabild: Arjeplog”, men som är bortredigerade i Leins versioner. Det är foton som skildrar ett levnadssätt och en kultur, inte några ”gamla landskapsbilder”, som naturligtvis också borde ha respekterats.
Att uppgift om fotograf saknas på bildbanden minskar inte den hänsyn som borde ha tagits till dessa föregångare. ”Jag hade ingen aning då om att det fanns en riktig fotograf bakom” var en av Leins ursäkter, vilket ju ändå inte gav honom rätten att framställa bilderna som sina egna.9
Seiten Tjåltokerke i Svaipa sameby
Inledningsvis försökte Lein skylla de stulna bildernas förekomst i ”Northern Silence” på bokens formgivare och förläggare och menade att det handlade om misstag och missförstånd som inträffat under en komplicerad produktionsprocess i olika länder.10 I flera sammanhang bedyrades att inget ont uppsåt låg bakom.
Från september 2020 och framåt hade emellertid de elva fotona från de tre bildbanden börjat dyka upp på Leins Instagramkonton.11 Ensamma eller varvade med andra bilder presenterades de som tagna av Lein själv i hans hemtrakter i Finnmark, med rubriken: ”Northern Silence. Long time project from Northern Norway”, alternativt ”From my Norwegian collection”. Kontonas följare strödde beröm över bilderna, en del hårt beskurna, andra oförändrade, samtliga utan någon närmare uppgift om tid och plats.
En av bilderna var det karaktärsfulla fotot av seiten Tjåltokerke i Arjeplog, som Manker tog 1945 och sedan publicerade i flera artiklar och böcker. Leins följare kommenterade:
”Surreal, love it – Stunning!!!!!!!!!! – Beautiful – Loooove. – Amazing.”12
Bild 2. Mankers foto av seiten, ur boken ”Markens gudar”, 1948.
Som så ofta har Manker inte bara fotograferat utan även skapat en berättelse runt bilden, som fäster den i tid, rum och kulturellt. I boken ”Markens gudar” från 1948 ger han i kapitlet ”Den slagne guden i Svaipa” ordet till Per Bark, en äldre man i Laisvall, som får berätta hur han som liten varit med om att vräka omkull seiten tillsammans med några andra pojkar. Därefter hade han inte återvänt till platsen förrän Manker nu övertalade honom. Med gemensamma krafter lyckades de ställa tillbaka seiten på sin ursprungliga plats, där Manker tog bilden. Vikten uppskattades till cirka 100 kilo och höjden angavs till 71 cm. Seiten är alltså inte så monumental som fotot ger intryck av.13
Lein har återgivit bilden i stort sett oförändrad i ”Northern Silence” och på Instagram. Den är också en av de två bilder som funnits till försäljning på konstgalleriet Dáidda i Oslo, med Lein som angiven fotograf och med norska Varanger som ort.
Bild 3. Leins version av seiten, i ”Northern Silence”.
Viste i Sirges sameby och fjället Akka
Även Mankers bild av ett samiskt viste med fjället Akka i bakgrunden möttes med positiva utrop av Leins följare: ”Men Cato, vad håller du på med?! Allt du visat på sistone är ju vansinnigt bra!” Leins svar: ”Tack! Hittade gamla neg hos min dotter på Gotland jag hade glömt bort.” Ny fråga: ”När är detta taget?” Leins svar: ”Sent 80-tal.”14
Bild 4. Mankers foto av vistet, ur boken ”De svenska fjällapparna”, 1947.
I själva verket föreställer bilden ett viste i Änonjalme, Sirges sameby i Jokkmokk 1937. I bakgrunden syns det mäktiga fjällmassivet Akka med sina karakteristiska toppar, i en välbekant vinkel från Ritsemjokk där många fjällvandrare inleder sin tur med att ta en bild. Mankers fokus låg dock på den samiska närvaron med en klykstångskåta – ”den primitivare konstruktionen utan bågstångsstomme” och ”en luovve, förrådsställning”.15
Manker har publicerat även den här bilden i flera olika sammanhang, Lein har återgivit den oförändrad i ”Northern Silence” och på Instagram.
Bild 5. Leins version av vistet, i ”Northern Silence”.
Några månader senare, i januari 2021, presenterade Lein en serie med sex bilder, varav tre från bildbanden ”Fångstfolk” och två från ”Fjällapparna”. Fråga: ”Suveräna, hur länge har du hållit på?” Leins svar: ”Det är gamla negativ, några oskarpa, repor etc. Tog dom ca 1984. Mycket efterjobb i Photoshop. Men de blev fina :)”16
Ingen av de flera hundra följarna (av totalt 7 598) som aktivt gillade varje uppdatering ifrågasatte bildernas autenticitet och härkomst. Den enda kritiska kommentaren har kommit från Jan Manker, Ernst Mankers son. Han följde inte Leins konton och hade inte sett boken, men fick kännedom om bildstölden genom det anonyma brevet. Vid bilderna av seiten och vistet står det nu: ”OBS: Fotot är taget av Ernst Manker.”17
Avsikten med dessa detaljerade exempel är att visa att Leins följare på Instagram noterade den kvalitet som bildbandens fotografier, och särskilt Mankers, besitter än idag. När bedrägeriet uppdagades uttryckte även Lein och bokens producent Karin Starre samma sak: ”Han förklarade att han gillade uttrycket i negativen från loppisen och att det var så han ville ha bilderna.”18 ”Skulle boken ges ut i dag skulle dock bilderna utan tvekan ingå i det tryckta materialet. De är detaljer från naturbilder som Cato Lein såg som ’loppisfynd’ och de binder samman resterande bilder i boken. Efter Catos bearbetning och redigering av materialet har bilderna fått ett tydligt avtryck av Catos egna bildspråk och specifika öga.”19 Men som den här artikeln visar handlar det inte bara om bearbetade ”detaljer från naturbilder” utan flera rakt av kopierade fotografier från olika samiska miljöer.
Fotografisk debatt
När bedrägeriet avslöjades och priset drogs tillbaka våren 2024 uppstod en intensiv och upprörd debatt bland fotografer och i medierna. Leins förfarande kommenterades bland annat av fotografen Göran Segeholm: ”Att använda fotografier som andra tagit för andra ändamål är inte särskilt ovanligt, och det kallas ibland för ’post photography’. Till exempel använde Anna Strand bilder hon köpt på en loppmarknad i Japan i boken Nagoya notebook som vann 2014. Skillnaden är att Anna Strand var helt öppen med hur hon arbetat, vilket gör att varken läsare eller jury hade någon anledning att känna sig lurade.” 20
Kulturredaktören Johan Malmberg var inne på samma linje: ”Det vore helt oproblematiskt, en styrka till och med, att publicera några av Mankers bilder i boken och referera till dessa öppet. Det är ett allt flitigare använt grepp i fotografiska studier, ett sätt att spänna etnografiska tidsbågar och låta historien ta plats. Det andas autenticitet och ärlighet.”21
Precis som inom akademisk forskning finns det inom de gestaltande konstformerna etablerade metoder för att respektfullt återbruka och bygga vidare på andras arbeten utan att stjäla och förfalska. Hos Lein har däremot bilderna inte bara berövats sitt ursprung utan även framställts som hans egna. Även om Lein från början inte kände till bildbandens fotograf/er hade han kunnat redovisa att han uppskattade deras bildspråk och hur han där såg ett samspel med sina egna skildringar av andra miljöer på Nordkalotten. Han hade kunnat sätta de funna bilderna i en dialog mellan dåtid och nutid, och inte minst redogöra för deras bakgrund, som är både relevant och spännande – att hitta så kvalitativa bilder av för honom obekanta fotografer på ett par bildband för skolbruk på en loppmarknad i Hemse är ingen dålig kontext.
Här finns en parallell till materiellt orienterad forskning, där antropologen Igor Kopytoff har myntat begreppet ”tingens kulturella biografier”, en metod som visat sig vara särskilt lämpad för forskning om hur urfolkens kulturarv flyttats omkring mellan olika händer och miljöer.22 Det Lein har gjort anknyter dock inte till något sådant analytiskt sammanhang, inte heller till någon ärlig ”post-photography” eller för den delen den digitala bildcirkulationens flytande meningstilldelning. Det handlar bara om en simpel analog bildstöld.
Ett tidlöst vakuum
Allt detta är upprörande, beklagligt och kanske svårbegripligt på ett personligt plan, men varför hade det inte upptäckts tidigare? Hur kunde dessa bilder i åratal hyllas som Leins egna, i otaliga kommentarer på Instagram, säljas av ett erkänt norskt galleri, publiceras av ett välrenommerat internationellt förlag, få översvallande recensioner av andra framstående fotografer och dessutom passera det nålsöga som Svenska Fotobokspriset är? Eller borde vara, som fotografen Örjan Kristenson påpekade i ett av inläggen i debatten: ”Att dölja sina förehavanden på detta sätt urholkar fotografins trovärdighet. Där finns också en djupare problematik, att man premierar fotografer utan att göra en bakgrundskontroll. Vilket är enkelt – verifiera bilderna genom att kolla fotografens negativarkiv, kontaktkartor och tidigare publiceringar. Det vilar alltså inte bara på fotografen, det finns en uppenbarlig brist på ansvar från de som publicerar bilder utan att ifrågasätta dess auten[ti]citet.”23
Men borde då någon mer än den anonyma brevskrivaren ha känt igen Mankers bilder? Eller är det som i en annan av debattens kommentarer: ”Gruppen personer som med rimlig säkerhet kan identifiera kraftigt bearbetade kopior från dessa anonyma ’loppisnegativ’ som tillhörande en sedan drygt femtio år avliden fotograf borde vara rätt begränsad.”24 Må så vara – men tiden, platserna, miljöerna? Går det verkligen inte att se någon skillnad mellan svenska Sápmi på 1930-talet och norska Finnmark på 1980-talet? Eller är det så att ingen hade förväntat sig någon skillnad?
En viktig förklaring är förmodligen just den blinda fläck, eller den döda vinkel, som antropologen Johannes Fabian har kallat ”etnografiskt presens”, nämligen det tidlösa vakuum som så ofta har karakteriserat skildringar av urfolk och andra koloniserade folkgrupper i museernas utställningar och i de etnografiska verkens texter och bilder.25 Främmande och underordnade folk och kulturer har skildrats utan historia, utveckling, förändring och modernitet och därmed fråntagits möjligheten att vara samtida med majoritetskulturen.
Hit hör också de förringande och bagatelliserande begrepp som både Lein och medierna likställer de stulna bilderna med: ”loppisfynd”, ”naturbilder”, ”gamla landskapsbilder” eller som Johan Malmberg uttrycker det: ”dessa relativt sett generiska fjällbilder”.26 Med en sådan inställning anses det kanske inte mödan värt att titta närmare på dem? Och att på bild 5 (ovan) därför inte känna igen det så ofta porträtterade fjället Akka, som definitivt inte ligger i Finnmark.27 Eller att inte upptäcka den kvarglömda siffran 5 längst ner i högra hörnet på fotot av en tallskog från bildbandet ”Fångstfolk”, publicerad över ett helt uppslag i ”Northern Silence”.
Om Mankers fotografier uppfattas som generiska, alltså när bilder av fjäll, kåtor, samer och renar ses som tidlösa och utbytbara illustrationer, då är det något som ligger i betraktarens öga. Till skillnad från många andra ”fjällfotografer” var det dokumentära sammanhanget en huvudsak för Manker, av respekt för samerna, för forskarna som sökte sig till hans vetenskapliga verk och för de läsare som följde honom på hans fältarbeten i en lång rad reseskildringar. Bilderna förankrades i tid och rum, ofta mer utförligt i en situation, en miljö eller i ett vetenskapligt resonemang.
Missbruk av samiskt kulturarv
Mitt tredje och sista exempel visar bruket av rökeldar under den intensiva, mer småskaliga renskötselns tid. Bilden visar att det är dags för uppbrott från familjen Seväs kåtaplats i Tuolpukka, Vittangi sameby 1933. När härkarna (kastrerade rentjurar), ska klövjas (lastas) tänds torveldar för att hålla insekterna borta. Till vänster syns några getter som äter de sista resterna av golvriset under kåtaställningen. Manker har publicerat bilden i flera av sina berättelser om livet i Vittangi, bland annat i boken ”Rajden går”, från 1934, baserad på hans tre första fältarbeten 1929, 1932 och 1933. Den här sortens renskötsel var ett historiskt bruk som var på väg att förändras, och därmed något för Manker att dokumentera.28
Bild 6. Mankers foto av kåtaplatsen, ur boken ”Rajden går”, 1934.
I Leins version är bilden kraftigt beskuren och den samiska kvinnan och renen till höger är bortklippta, vilket förvillar betraktaren vad gäller tid och miljö. Lein har återgivit den i Northern Silence, på hans första Instagramkonto och på norska @magasinetfotografi.29 Genom sitt brutala snitt har Lein ryckt bilden ur sitt sammanhang och gjort den svårare att identifiera för den som inte känner till var bruket av rökeldar hör hemma.
Bild 7. Leins version av rökelden, i ”Northern Silence”.
Mankers bild är dock inte bara ett dokumentärt exempel på äldre tiders renskötsel. Den är också en berättelse om vänskap och förtroende. De familjer i Vittangi som lärde känna Manker under hans första fältarbeten höll sedan fortsatt kontakt i många år genom en ömsesidig brevväxling. Manker utverkade också bidrag till dem som stöd under svåra år med hårda vintrar, rentjuvar och konflikter med bofasta. Samer och andra urfolk har på liknande vis under hundratals år delat med sig av sitt kulturarv och sina berättelser, många gånger frivilligt och i samförstånd, men inte alltid.
Nu har även det här ärendet blivit en del av missbruket av det samiska kulturarvet och den oetiska cirkulationen av dess tillgångar. Jan Manker, son till Ernst Manker, uttrycker det i en privat korrespondens: ”Egentligen tycker jag att det värsta i denna historia är att Cato Lein förvanskar det samiska kulturarvet. Han tar deras föremål och miljöer, placerar dem på nya platser och i en ny tid och utnyttjar allt för egen vinnings skull. Han visar ingen respekt för ett ursprungsfolk som har fått kämpa för att behålla sin kultur, sitt språk och sin identitet.”
Eva Silvén
Fil.dr i etnologi, tidigare intendent vid Nordiska museet
Författare till boken ”Friktion. Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet”, 2021
Om den här texten citeras, ange: Eva Silvén: ”Fjäll som fjäll, samer som samer? Varför Cato Leins
stöld av Ernst Mankers bilder inte upptäcktes innan Northern Silence fick Svenska
Fotobokspriset”, www.amnestysapmi.se/debatt-om-bildstold-fjall-som-fjall-samer-som-samer/, 25 januari 2025.
Källor:
- Instagram @catolein2, 7 september 2024. Cato Lein, Northern Silence, inledning Sophie Allgårdh.
Marseille: André Frère Éditions, 2022. ↩︎ - Det har dock visat sig att det i boken även finns porträtt och bilder från andra platser och tillfällen, en
del presenterade av Lein själv på Instagram. Men om det är fler än bilderna från de tre bildbanden som
har en annan fotograf än Lein är okänt. ↩︎ - ”Ang. Cato Leins bok Northern Silence vinnare av Svenska Fotobokspriset 2023”, anonymt brev ställt
bl.a. till ett antal personer inom fotobranschen, 26 februari 2024. Där redovisas fem stulna bilder i boken
och ytterligare tre som förekommit på sociala medier. Senare har ännu en stulen bild upptäckts i boken
och två på sociala medier. ↩︎ - Mailsvar från Fredrik Svanberg, Nordiska museet, 20 september 2024. Det har inte gått att få reda på
vad som i detta fall har inkluderats i ”ordinarie ersättning för bildanvändning”, men ingen straffavgift
förefaller ha debiterats. Någon polisanmälan för upphovsrättsbrott har inte gjorts, vilket på vissa håll har
yrkats i debatten. ↩︎ - Två av Mankers bilder återges dock i stort sett oförändrade i boken. Den extra bilden är från bildbandet
Fångstfolk och är sannolikt inte Mankers. ↩︎ - Eva Silvén, Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet. Lund: Nordic Academic Press
2021. ↩︎ - I det anonyma brevet har fotografierna på bildbanden ställts samman med hur de har använts i Northern
Silence, på Leins sociala medier, på det norska galleriet och av Manker i hans publikationer. Dáidda
beskriver sig som en ”eksklusiv partner” till Nasjonalmuseet i Oslo för produktion av affischer och
”artprints”, www.daidda.no. Priset på de två bilderna som fotografisk digital utskrift var 6 000 respektive
8 000 NOK. ↩︎ - Calle Slättengren, ”Cato Lein och producenten svarar på kritiken”, Fotosidan, 13 mars 2024,
www.fotosidan.se. Där återges Leins och Starres första kommentar, daterad 7 mars. En uppdaterad
version från den 12 mars har spritts via mail, lite omformulerad men med i stort sett samma innehåll. ↩︎ - Maria Domellöf-Wik, ”Svenska fotografer återkallar pris till fotografen Cato Lein”, Göteborgs-Posten,
(13) 15 mars 2024, www.gp.se. ↩︎ - Maria Domellöf-Wik, ”Cato Leins förläggare: ’Jag blev förbluffad’”, Göteborgs-Posten, 15 mars 2024,
www.gp.se. ↩︎ - Instagram @catolein och @catolein2. Det är på det första kontot som de flesta stulna bilderna
förekommit och fortfarande ligger kvar när detta publiceras (25 januari 2025), eftersom kontot sägs ha
blivit kapat och Lein inte lyckats avsluta det. Senaste inlägget där är från augusti 2021. Det andra kontot
öppnades i september 2021 och har också innehållit ett antal stulna bilder, som nu är raderade. I
september 2023 var Lein gäst på det norska tidskriften Fotografis Instagramkonto @magasinetfotografi,
och när detta skrivs ligger två av Mankers bilder kvar där (bl.a. bild 7 i den här texten). Kommentarerna
på Instagram har jag inte återgivit exakt trots citattecknen på grund av att skiljetecken ofta saknas och
skrivfel är vanliga i den snabba kommunikationen. ↩︎ - Instagram @catolein, 15 september 2020. ↩︎
- Ernst Manker, Markens gudar. Lappmarksepisoder. Stockholm: Medéns 1948, s. 107–119, 123. ↩︎
- Instagram @catolein, 17 september 2020. ↩︎
- Ernst Manker: De svenska fjällapparna. Stockholm: Svenska Turistföreningen 1947, s. 360–361. ↩︎
- Instagram @catolein, 12 januari 2021. ↩︎
- Instagram @catolein, 15 mars 2024. ↩︎
- Maria Domellöf-Wik, not 10. ↩︎
- Leins och Starres uttalande, version 2, not 8. ↩︎
- Göran Segeholm, i Calle Slättengren, not 8. Anna Strand, Nagoya notebook. Malmö: Sailor press, 2014;
www.annastrand.se/Nagoya-notebook-1. Jfr ”Understanding post-photography. Exploiting the
iconosphere”, Aesthetics of Photography, 2024, https://aestheticsofphotography.com. ↩︎ - Johan Malmberg, ”Därför fråntas Cato Lein priset för årets fotobok”, Sydsvenskan, 13 mars 2024,
www.sydsvenskan.se. (Även i Helsingborgs Dagblad.) ↩︎ - Igor Kopytoff, ”The cultural biography of things. Commoditization as process”, i Arjun Appadurai, The
social life of things. Commodities in cultural perspective. Cambridge, MA: Cambridge University Press,
1986. ↩︎ - Örjan Kristenson, ”Fuskade till sig Svenska fotobokspriset”, Landskrona direkt, 13 mars 2024,
www.landskronadirekt.com. ↩︎ - Signaturen ”janc”, kommentar under Slättengrens artikel, not 8, 14 mars 2024. ↩︎
- Johannes Fabian, Time and the other. How anthropology makes its object. New York, NY: Columbia
University Press, 1983. Det här är en kritik som kan riktas även mot Mankers verksamhet, se min bok
Friktion om skillnaden mellan föremål, fotografier och utställningen Lapparna. Även Mankers bildband
bär på samma problematik. ↩︎ - Not 21. ↩︎
- Till och med Nordiska museet har i sin rättelse tagit med en bild som inte finns i Northern Silence, en
grupp renar med hornkronor i silhuett från bildbandet Fångstfolk. Utan närmare granskning företer den en
viss likhet med Mankers foto från bildbandet Skogslapparna, som är med i boken på två ställen. ↩︎ - Ernst Manker, Rajden går. Skogslapparna i Vittangi skildrade i ord och bild. Stockholm: Lars
Hökerbergs Bokförlag 1934, s. 21–23. ↩︎ - Instagram @catolein, 16 oktober 2020, @magasinetfotografi, 21 september 2023. ↩︎
