I spåren av Girjasdomen, som erkänner Girjas rätt att förvalta jakt och fiske på sina marker, har en högljudd svensk lobby aktivt tagit på sig det föga smickrande uppdraget att smutskasta och misstänkliggöra samiska rättigheter inom i princip alla fält med huvudfokus på en tänkt tanke om markägande, trots att Girjasdomen bygger på en lång juridisk process, som prövats i alla rättsliga instanser i Sverige, och som dessutom inte handlar om äganderätt i grund och botten.
Trots detta för nu buffliga svenska aktivister och lobbyister på svenska tidningar i stället vidare en högljudd jägarkårs klagan, kombinerat med olika konspirationsteorier om ett mer eller mindre separatistiskt samiskt självständighetskrav, och glömmer att den stora debatten egentligen handlar om någonting så enkelt som ett jaktkort inom markerna för en enda sameby i Sverige.
Ska man tro tonen i debatten, som hävdar att samebyarna med berått mod stulit landet från alla andra, så borde ett jaktkort kosta hundratusentals kronor, men idag kostar ett årstillstånd för småviltsjakt på Girjas marker 800 kronor. Det är samma pris som Länsstyrelsen tar för jakt i resten av länet, med en bärande skillnad: för att få jaga på Girjas marker måste du vara bosatt i Norrbotten.
Om du är same eller ej spelar ingen roll – men för att undvika konflikter mellan olika grupperingar i området, så borde kanske denna kostnad subventioneras av Länsstyrelsen i Norrbotten?
Hade en sådan debatt kanske varit mer givande, än en där renskötseln, återigen, anklagas för allehanda konspirationsteorier, utan att kunna bemöta den med kunniga debattörer från sitt eget fält på plats?
Utifrån den storm som blåst upp efter Girjasdomen skulle man dessutom kunna tro att detta val att stänga ute folk från småviltsjakt om de inte bor i områdets närhet skulle vara unikt, men faktum är att flera allmänningar driver en liknande försäljningsmodell. Vilhelmina Övre Allmänningsskog delar exempelvis in sina kort efter huruvida en jägare är bosatt inom allmänningsområdet, Vilhelmina eller Åsele Kommun, i övriga Sverige eller utomlands.
Medan en 24-årig jägare bosatt i Vilhelmina kommun kan köpa ett årskort för 200 kronor, så kan en jägare från Italien som mest jaga fem dagar i sträck inom området, till en kostnad av 2500 kronor.
Vidare så är det förbjudet för utlandsboende att jaga i de norra länen mellan den 25 augusti och den 15 september, och detta är en policy som introducerats av länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten, inte av samebyarna, trots att det är tveksamt om denna policy är förenlig med rådande EU-regelverk om fri rörlighet av tjänster.
En stor del av påståendet om att samebyarna vill stänga ute övrig befolkning från småviltsjakt och fiske bygger i sin tur på en paternalistisk tanke om att samer, till skillnad från svenska myndigheter, skulle vara oförmögna att förvalta dessa områden.
Denna inställning har vuxit sig starkare sedan 1993, då småviltsjakten avreglerades i Sverige, och har blivit både mer uttalad och öppet konfrontativ sedan dess, med uppskruvade påståenden om att en liten ”fjälladel” vill äga hela norra Sverige för sig själva.
Att en fjärdedel av Skånes totala yta är privatägd, och att 50 procent av det ägandet innehas av den svenska adeln, som utan kritik kan stänga ute andra från dessa marker nämns inte. Att Piper-släktens Högestad Christinehof Fideikommiss AB ensam förvaltar 1 procent av Skånes totala yta – vilket i runda slängar motsvarar den totala ytan för Lunds, Kävlinges och Trelleborgs kommuner – och det som faktisk adel, är mindre intressant, än att anklaga den samiska renskötseln för att utgöra en form av fjälladel.
Vem behöver intressera sig för att skånsk adel idag äger 48 procent av jordbruksmarken i Skåne? Eller att 80 procent av skogen i södra Sverige är privatägd? Och att 10 procent av den privatägda marken innehas av olika adliga personer?
Idag utgör Sveriges faktiska adel mindre än 2,8 promille av den svenska befolkningen, eller, om man använder de utdaterade siffror som så ofta används om samer, någonstans runt 25 000 och-30 000 personer. Samtidigt utgör denna faktiska adliga minoritet mer än 7 procent av Sveriges rikaste befolkning, med minst en miljard i förmögenhet per person och ett privatägt landområde som är större än Gotland – eller Girjas.
Eller, för att ställa saker på sin spets, den gemensamma förmögenheten hos de tretton rikaste adelspersonerna i landet uppgick 2018 till ungefär 50 procent av årskostnaden för hela Sveriges sjukvård – i runda slängar 145 miljarder kronor. Ytterst sällan diskuteras dock den svenska adelns inkomster, och när den väl hamnar på tapeten, som när Ane Mærsk Mc-Kinney Ugglas bolag Mærsk skapade rubriker efter att ett av dess chartrade fraktskepp hade kört in och demolerat en bro i hamnen i Baltimore i fjol, så blir det aldrig mer än som en bisats.
Det demokratiska samtalet måste kännetecknas av ett öppet klimat, där kontroversiella åsikter kan mötas och diskuteras, men inte utifrån ett från början förutbestämt tillvägagångssätt, där den grupp som trots historisk och ännu pågående marginalisering förväntas försvara och förklara varför de blivit förminskade av den svenska staten, samtidigt som företrädare för ”den andra sidan” i debatten inte förväntas behöva ha någon som helst förkunskap om de ting man pratar om.
Johan Sandberg McGuinne
Sydsamisk och skotsk gaelisk författare, kulturarbetare, jojkare, översättare och lärare, bosatt i Likssjuo (Lycksele) med ett brinnande intresse för språkrevitalisering, utbildning, samisk litteratur och dekolonisering.
