”Skjut alla lappar. Hit med renköttet”. Det sa en av mina klasskamrater när jag var i tonåren. Jag skulle önska att det hade blivit bättre idag. Men det har det inte.
När Högsta domstolen gav Girjas sameby rätt att upplåta jakt och fiske på samebyns marker ovanför odlingsgränsen fullständigt exploderade hatet. Inte bara i sociala medier, utan också fysiskt med dödande av renar.
Skolbarn i Kiruna krävde att de skulle slippa åka skolbuss med lappungarna, som de uttryckte sig. Jag antar att de inte hittade på det själva. Det var nog samtal runt köksborden därhemma som följde med in i skolbussen.
Det är inledningen av ett tal som Kerstin Andersson, styrelseledamot i Amnesty Sápmi höll i samband med invigningen av utställningen WE ARE STILL HERE på Galleri Tegen 2 på Södermalm i Stockholm den 3 mars. Hon fortsatte sitt tal med följande rader:
I samband med Girjasrättegången gjorde artisten Sofia Jannok och konstnären Anders Sunna en videoinstallation:
WE ARE STILL HERE
Se den! Den finns på Youtube. Och lyssna på statens företrädare. Han sa bland annat:
”Frågan är vad etnicitet är för någonting, om man nu säger att samer är en etnisk grupp. Begreppet är mycket omdiskuterat. Den etniska aspekten har inte varit relevant i ett historiskt perspektiv då man skilde mellan nomader, alltså lappar, och bofasta”.
Där kom det igen – statens företrädare kallar samer för lappar i nutid.
ANDERS SUNNA deltar här i utställningen med en ljudinstallation. I fem korta radiostycken berättar han om sin egen familjs kamp för rätten att leva med renskötseln i centrum. De har tvingats föra sin kamp BÅDE mot Länsstyrelsen i Norrbotten OCH Sametinget, som tog ifrån dem familjens renmärken. Det beskriver Anders Sunna i sin konst.
Brottsförebyggande rådet har haft ett regeringsuppdrag att studera hatbrott mot samer. Rapporten kom i måndags. De skriver att hatbrotten kan öka när samiska rättigheter erkänns eller uppmärksammas. Jo, tack! Vi vet.
I höstas fick vi uppleva att rasismen mot samer hade flyttat in i finrummet. På Dagens Nyheters ledarsida liknar Hanne Kjöller samebyar med en släktbaserad klanverksamhet. Hon beskriver urfolksrättigheter som privilegier. Hon skriver att före Girjasdomen kostade fiskekort i Tjuonajokk 70 kronor, men nu kostar det 35 000 kronor för en tredagars fiskeresa. Som om det vore en anläggning som drivs av samebyn. Den ägs av en gotlänning. Och fiskekorten kostar fortfarande 70 spänn.
Hanne Kjöller skriver att samebyn stoppar bygget av en ny tågstation i Kiruna. När jag pratade med LKAB:s kommunikationsdirektör sa han att LKAB inte vill finansiera bygget. Så här kan man som journalist sprida myter om samer. Det leder till hat och hot.
Tongångarna i Svenska Dagbladet och Dagens Industri är liknande. De renskötande samerna är i vägen. Markkonflikterna kommer att bli fler i takt med den gröna omställningen. Eller den gröna kolonialismen som många samer föredrar att kalla det.
Häromveckan hade konstnären LENA STENBERG vernissage här i Stockholm – utställningen Color of Colonialism. Den utsattes för vandalism med klotter på två utställningsaffischer. Som om det inte vore nog. Nu påstår två personer – som är administratörer för en stor samisk Facebookgrupp – att klottret är en marknadsföringskupp. I inlägg efter inlägg ifrågasätter de klottret och misstänkliggör Lena och hennes curator. Det är oförskämt och osmakligt.
Idag är Lena här med fyra av sina verk – Color of Colonialism. Hennes konstnärliga arbete handlar ofta om att skildra historiska händelser och politiska frågor.
TOMAS COLBENGTSON deltar med verket Defaced – tre vägskyltar som symboliserar olika folkgruppers kamp mot rasism och diskriminering. Skyltarna gestaltar på olika sätt aboriginers, samers och svartas kamp för erkännande och inkludering.
Han ifrågasätter varför det inte finns några vägskyltar som berättar när man kör in i Sápmi, att besökare borde veta när de är på samernas traditionella marker. Visste ni att Sápmi inte finns med i Svenska akademins ordbok? Det är som om Sápmi aldrig har funnits.
WE ARE STILL HERE
Den här utställningen skulle inte ha blivit av om det inte vore för ANTONIE GRAHAMSDAUGHTER – urfolkskvinna från Kanada, som engagerar sig i frågor om kolonialism och rasistiska stereotyper.
När hon ifrågasatte ishockeylaget Frölunda Indians och deras logotyp, som ska föreställa en man ur den nordamerikanska urbefolkningen, blev hon förföljd och mordhotad.
I den här utställningen visar hon hur rasismen mot hennes folk ledde till assimilering. Att dölja sitt ursprung var kanske ett sätt att skydda sig och sina barn mot diskriminering. Se bilderna på hennes familj. Det skulle kunna vara bilder på min skogssamiska familj. En recensent skrev om min senaste bok ”Vouvddesáme – skogssamer i Flakaberg” att den saknade samiska attribut. Ja, det var väl det som var meningen med den svenska assimileringspolitiken.
Jag är stolt över jag som representant för Amnesty Sápmi får inviga den här utställningen. Vi är en liten förening inom människorättsorganisationen Amnesty och vårt fokus är samiska rättighetsfrågor.
WE ARE STILL HERE
Tal av Kerstin Andersson, styrelseledamot i Amnesty Sápmi
WE ARE STILL HERE produceras av Native Moving Images. Curator: Antonie Grahamsdaughter med stöd av Ulrika Flink, Konstfrämjandet Stockholm. Utställningen pågår till 26 maj, öppet fredag-söndag, klockan 13.00-17.00.
