Skattefjällsmålet

Skattefjällsmålet, som avgjordes av Högsta domstolen 1981, rör en tvist mellan svenska staten och ett antal samebyar i norra Jämtland gällande huruvida staten eller samebyarna hade äganderätt till skattefjällen. Målet utgör det första rättsfallet där samebyar stämt staten. 

Samebyarna ville att domstolen i första hand skulle erkänna att de hade full äganderätt till skattefjällen. Som skäl för detta hänvisade samebyarna bland annat till urminnes hävd, det vill säga att samebyarna fått äganderätt till området eftersom de obehindrat brukat marken under väldigt lång tid. För att vinna hävd menade Högsta domstolen att bruket av marken skulle vara; intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående.  

I sitt domslut uttrycker Högsta domstolen att bruket utav marken inte var intensivt, beaktat områdets storlek i jämförelse med antalet samer och renar samt nybyggares intrång i området. Domstolens slutliga bedömning i målet är att staten har äganderätt till skattefjällen, och att samebyarna endast har en stark bruksrätt i enlighet med den gällande rennäringslagen.

Den direkta effekten av domslutet var negativ för de samebyar som stämt staten, eftersom domstolen fastslog att samebyarna inte hade äganderätt till det omtvistade området. Men i Högsta domstolens domskäl gjorde justitieråden viktiga uttalanden till samiska folkets och samebyars fördel. 

Domstolen fastslår att renskötselrätten är grundad på urminnes hävd, och tillkommer det samiska folket kollektivt. Vidare uttrycker domstolen att bruksrätten enligt rennäringslagen är en civil rättighet som äger samma grundlagsskydd som äganderätten. 

Detta innebär att marker som samebyar har bruksrätt till inte kan utsättas för tvångsförfoganden utan ersättning och att bruksrätten skyddas genom grundlag, vilket innebär större skydd för den kollektiva renskötselrätten än om den endast skyddas genom vanlig lagstiftning. 

Slutligen framhåller domstolen att även om samebyarna inte nådde kraven för äganderätt i det aktuella fallet, så innebär inte detta frågan om äganderätten till fjällmarken i övrigt är utredd. Tvärtom påpekar domstolen att förutsättningarna i nordligare delar av landet kan innebära att kraven för urminnes hävd är uppfyllda, och att äganderätt därmed skulle kunna föreligga för nordligare samebyar. 

Läs hela domen här:  NJA 1981 s. 1.

Scroll to Top