Nordmalingsdomen

Nordmalingsdomen, som avgjordes av Högsta domstolen 2011, rör en tvist mellan privata markägare och tre samebyar – Rans, Umbyns och Vapstens samebyar. De privata markägarna ville att domstolen skulle fastställa att de tre samebyarna inte hade rätt till vinterbete på deras fastigheter. 

När målet nådde domstolen rådde oklarheter avseende rätt till vinterbete enligt sedvana. I Rennäringslagen framgår att renskötselrätten grundas på urminnes hävd (1§) liksom inom vilka områden renskötsel får bedrivas (3§). 

Enligt rennäringslagen får renskötsel bedrivas under perioden 1 oktober till 30 april i trakter där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Beaktat lagstiftningens ordalydelse förelåg oklarheter avseende vilka faktiska trakter som avsågs, liksom hur begreppen ’urminnes hävd’ och ’av ålder’ skulle förstås. Målet behandlar därför främst hur dessa begrepp ska tolkas, samt vissa bevisfrågor. 

Domstolen inleder med att tydliggöra att rätten till vinterbete inte begränsas av urminnes hävd. Samebyar behöver alltså inte uppfylla de krav som gäller för urminnes hävd för att ha rätt till vinterbete på trakter där renskötsel av ålder bedrivits. Domstolen uttrycker i stället att vad som ska utredas är inom vilka trakter samerna enligt sedvana bedriver renskötsel. För att uppnå sedvanerätt ska marken ha tagits i bruk för vinterbete sedan 90 år utan att någon motsatt sig. Men hänsyn till renskötselrättens kollektiva natur anser domstolen att flera olika samebyar kan medverka till att en sedvanerätt upparbetats och uppehållits, liksom att det inte utgör ett hinder för sedvanerätten att renarna kommer till området relativt sällan och oregelbundet. 

Domstolen anser vidare att det åligger samebyarna att bevisa sin sedvanerätt, samt att samebyarna inte ska beviljas någon bevislättnad trots att det förelåg svårigheter att få fram skriftlig bevisning avseende det historiska bruket av marken för vinterbete (jmf Girjasdomen). Dessa särskilda förhållanden kunde dock beaktas när domstolen värderade bevismaterialet. 

I det senare rättsfallet, Girjasdomen, ändrade Högsta domstolen sin hållning i fråga om bevislättnad, och ansåg att en sådan vara nödvändig. 

Domstolen fann att bevisningen som samebyarna presenterade visade att renskötsel hade bedrivits i området från sent 1800-tal utan att markägare tidigare motsatt sig detta. Domstolen dömde därför till samebyarnas fördel. 

Läs hela domen här:

Scroll to Top