Regeringen har gett klartecken till Boliden att gå vidare med att utvinna koppar i Nautanen på Baste samebys marker i Gällivare kommun. Området är utpekat som riksintresse för både rennäring och värdefulla mineraler.
”Koppar är klassat som en strategisk råvara och efterfrågan förväntas bara öka”, skriver energi- och näringsminister Ebba Busch i ett pressmeddelande.
En av de som reagerar på beslutet är Tomas Marsja, ordförande för Girjas sameby. Finns det någon gräns? Eller är tanken att renskötseln steg för steg ska anpassa sig tills det inte längre finns något kvar att anpassa, skriver han.
”Det som händer kring Nautanen borde få fler människor att stanna upp. För det här handlar inte bara om koppar. Det handlar om synen på mark. Det handlar om synen på vem som har rätt att definiera vad som är ett samhällsintresse. Och det handlar om vilka människor som förväntas flytta på sig när staten, industrin och EU pekar ut nya strategiska områden. Boliden vill att Nautanen ska klassas som ett strategiskt projekt för Europa. Men ingen verkar vilja svara på en enkel fråga: När blev renskötseln ostrategisk?
För varje gång en ny gruva diskuteras får människor höra samma berättelse. Det handlar om arbetstillfällen. Det handlar om investeringar. Det handlar om klimatet. Det handlar om Europas framtid. Men nästan aldrig handlar det om den mark som redan tagits i anspråk. Nästan aldrig handlar det om att samma områden i generation efter generation fått bära kostnaden för Sveriges och Europas resursutvinning. Och nästan aldrig handlar det om den verkliga frågan: Finns det någon gräns? Eller är tanken att renskötseln steg för steg ska anpassa sig tills det inte längre finns något kvar att anpassa. För det är så utvecklingen ser ut från marknivå. Inte som ett enda stort beslut. Utan som en lång rad beslut där varje nytt projekt beskrivs som rimligt, medan helheten långsamt förändras tills landskapet inte längre fungerar som det en gång gjorde.
Det som gör mig mest kritisk är att ordet hållbarhet används så lättvindigt.
Hållbar för vem? För investerare? För Europas industri? För aktiemarknaden? För den som sitter i Bryssel? Eller för de människor som fortfarande ska använda marken om 30, 50 eller 100 år?
Det talas mycket om Europas beroende av råvaror. Betydligt mindre talas det om Europas beroende av fungerande urfolksrättigheter. För om samiska marker gång på gång kan pekas ut som lösningen på varje ny industriell kris, energikris eller råvarukris, då har vi ett större problem än kopparförsörjning. Då har vi ett demokratiskt problem. Då betyder urfolksrättigheter i praktiken bara så länge de inte står i vägen för starkare ekonomiska intressen. Det är därför jag reagerar när Nautanen beskrivs som strategiskt. För ordet strategiskt säger egentligen mer om Europas behov än om platsens verklighet. Och det är exakt där konflikten ligger.
För oss är inte marken en råvarubas. Den är ett levande landskap. Den är kultur. Den är historia. Den är framtid. Om den gröna omställningen kräver att samma marker exploateras om och om igen medan de människor som lever där förväntas acceptera ännu mer påverkan, då är det dags att ställa den fråga som alltför länge undvikits.
Är målet verkligen hållbarhet? Eller är målet bara att få fram mer råvaror snabbare? För allt oftare ser det ut som att det är den senare frågan som styr utvecklingen.”
Tomas Marsja, ordförande i Girjas sameby
Foto: Kerstin Andersson. Mellan 1902 och 1908 bedrevs gruvverksamhet i Nautanen. Det är ett fornminnesmärkt utflyktsmål och en miljöskandal. Tungmetaller läcker ut i den numera döda bäcken Imetjoki, som har förbindelse med Linaälven, Ängesån och Kalixälven.
