Anna Forsberg, same med anor från Gällivare skogssameby, medverkade under Minnesdagen – Hundra år i rasbiologiska institutets skugga den 17 februari 2022, arrangerad av Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet. Här kan du läsa hennes introduktion till dikten Förfäders vördnad, skriven av hennes dotter My Danvind.
Vi har hört Kerstin Andersson berätta om offerplatsen vid Unna Saiva, om de värdefulla gåvor från när och fjärran som har offrats här i vördnad.
Om vi tänker oss tillbaka i tiden, när merparten av dessa värdefulla gåvor valdes att offras. Tänk dig familjegrupper, eller enskilda personer som har gått fram på myrarna, som leder till offerstenen. En tid innan kolonialisering och tvångskristnande av det samiska folket.
Tänk dig att ödmjukt och förväntansfullt gå längs myren, som du vet leder till offerstenen. Hur stark är din kulturella identitet? Hur ödmjuk är du inför naturen? Hur ser du på andra folk?
Åter till idag, nutid.
Vad har kolonisering, tvångskristnande, skallmätningar, nakenfotografering av hela familjer i statens, forskningens, kyrkans och rasbiologiska institutets namn gjort med identiteten hos ättlingarna till de som stegande tog sig fram på myrarna till Unna Saiva?
När jag reser tillbaka, står där i tiden – självklar och blickar framåt i tidens väv så ser jag med sorg stora hål i väven. Hål där självkänslan, självklarheten till den egna kulturen, stoltheten och ödmjukheten att bära naturen och dess resurser som förvaltare inom sig, som same idag, borde finnas.
Så idag – genom att vittna här med min dotter Mys dikt – så tar jag upp min trubbiga stoppnål. Formad för att ta sig igenom vävar utan att skada den, formad för att åter skapa väv. Jag trär in en tråd och fortsätter där min dotter redan vävt in nya vackra, stolta, självklara trådar.
Jag gör det för kommande generationer och skapar förhoppningsvis möjlighet till helande, inte bara för oss ättlingar av de som trädde fram på myren och offrade vid Unna Saiva.
Nu till dikten. Förfäders vördnad.
Klicka på länken så kan du läsa dikten som nominerades till Lilla Augustpriset 2019. Den är skriven av My Danvind, som då var 17 år.
