”Statens mark” är ett mycket tveksamt begrepp. Att kalla statens tvångsövertagande av de traditionella samiska skattelanden för ”avvittring” är bara ett sätt att undvika sanningen. Gruvdisponenten Hjalmar Lundbohms koloniala syn på Sápmi råder så länge svenska politiker tillåter exploatering utan respekt för samernas urfolkrätt till mark och vatten.
Bilden är en vy från det traditionella samiska skattelandet Gidájávrre som numera exploateras av skogsbolaget Hvalfisken. Bolagets hållbarhetspolicy säger att de ska bruka skogen ”i samklang med naturen”. Bolaget säger också att skogen brukas på ”klassiskt sätt” vilket här betyder kalhyggen. De säljer älg- och björnjakt samt fiske i ”bolagets privata sjöar’”. Hvalfisken påstår också att ”det är århundraden av brukande som tagit oss hit”. Påståendet stämmer naturligtvis inte i Sápmi.
I dag används ofta ”statens mark” som ett otvetydigt och odiskutabelt begrepp. Problemet är att ”statens mark” är ett mycket tveksamt begrepp eftersom svenska staten tog marken från samerna med tvång under avvittringen under 1800-talet och fram till 1930-talet. ”Statens mark” skapades då av Länsstyrelserna, medan Lantmäteriet och Svenska kyrkan stod för handräckningen. Enskilda samiska skattelandsägare stod sig slätt inför landshövding, lantmätare och präst. Idag pågår fortfarande privatisering av den nyblivna ”statliga marken” för exploatering, som när Sveaskog säljer skog till privata aktörer.
Statens tvångsövertagande av samernas skatteland kallas ”avvittring”. När kolonisatören håller i pennan döljs sanningen. För vem förstår vad avvittring innebär…
I Hjalmar Lundbohms inflytelserika nätverk med rasbiologen Herman Lundborg, kulturpersonligheterna Selma Lagerlöf, Anders Zorn, Carl Larsson och John Bauer, professor Karl Bernhard Wiklund, bankmannen och politikern Knut Wallenberg, biskop Olof Bergqvist, prins Eugen och många fler motiverades i efterhand varför svenska staten hade tagit alla samiska skatteland. Eftersom dåtidens exploatörer liksom dagens har bråttom fick man se till att rättfärdiga sina beslut i efterhand.
I nätverket ingick alla maktsfärer i dåtidens Sverige. I nätverket ingick också den då moderna ”vetenskapen” rasbiologi som något senare skulle visa sig bara vara ren rasism och fördomar. Med aktivt stöd av Hjalmar Lundbohm och rasbiologerna motiverade och definierade politikerna vad som är ”riktig” samisk kultur och näringar samt vem som är ”riktig” same så att statens tvångsövertagande av Sápmi skulle passa pågående exploateringar.
Motivet för denna felaktiga bild av samer, samisk kultur och samiska näringar är naturligtvis den svenska affärsidén att exploatera Sápmi på råvaror och energi. Att Hjalmar Lundbohms fördomsfulla och felaktiga bild av Sápmi fortfarande lever kvar förklaras av att starka ekonomiska intressen tillåts dölja historien om ”statens mark” i Sápmi.
Text och bild: Per Lidström, Gällivare
