För 150 år sedan plundrades deras gravar för rasbiologisk forskning. Deras huvuden skildes från deras kroppar. Den 17 maj förra året fick de, två okända samiska män, äntligen sin sista vila på Nederluleå kyrkogård i Gammelstad.
– Vi kräver att alla våra förfäder som rövats bort ska få komma hem, sa officianten Henrik Blind under ceremonin.
Bakom den samiska flaggan bärs kvarlevorna efter de två männen fram i varsin näverask. Kyrkklockor och en samisk trumma ackompanjerar det stilla tåget fram till gravarna. På minnesstenarna står ”Oade ráfen – Vila i frid”.
Runt 40 personer är på plats. Tre har kommit från Lunds universitet, vars Historiska museum har huserat kvarlevorna för rasbiologisk forskning. På kranierna har någon skrivit ”Från Luleå november 1875” i bläck. Efter gravplundringen skickades de till Lundaprofessorn Sven Nilsson, som ägnade sig åt rasbiologi. Så småningom hamnade de på Historiska museet vid Lunds universitet.
Kerstin Andersson tog initiativ till återbördandet, eftersom hennes samiska släkt kommer från det som en gång kallades Lule lappmark. I arbetsgruppen deltog Suzanna Asp, Svante Jönsson Skano och Simon Wärme samt Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt, som fick mandat av styrelsen i Lule-Boden sameförening att driva arbetet. De valde att ha en helt samisk ceremoni på kyrkogården, medan Svenska kyrkan bjöds in att tala på kaffestunden efteråt.
Ceremonin inleddes vid Stillhetens kapell med ett tal av Henrik Blind, som var officiant.
”Vi har samlats för att ta emot två av våra máttarat som så länge varit borta. Förfäder som levde, kände, verkade – för att sedan rövas bort. Från sina marker. Från sitt folk. Från sin vila. De togs till en värld där de reducerades till föremål. Där deras identitet suddades ut. Där det heliga bröts ner i det vetenskapliga. Men i dag – i dag vänder vi på den historien. I dag säger vi: ni är inga objekt. Ni är en del av oss. Våra släktingar. Det tidlösa blänket som aldrig överger oss i myrlandskapens oändlighet. Och ni är äntligen hemma igen”, sa han under talet.
Deltagarna vandrade tillsammans till S:t Petri kapell där Ann Kristin Wallengren, vicerektor från Lunds universitet, höll tal och kvarlevorna överlämnades till Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt och Simon Wärme från återbördandegruppen.
Ann-Kristin Wallengren sa att samlingarna på universitet och museum är ett arv efter en förlegad vetenskap som inte längre är vedertagen.
– Det handlade bland annat om tanken att olika människotyper var kopplade till olika egenskaper och denna myt måste vi och vill vi upplysa om och motarbeta. Man skulle kunna kalla det här för en symbolisk begravning av en unken människosyn, en syn vi som universitet inte längre ställer oss bakom. Det är också en ursäkt gentemot ett folk, att återlämna på ett värdigt sätt.
För henne var det hedrande att delta under ceremonin.
– Även om vi inte ställer oss bakom den vetenskapssyn som gjorde att man tog dem, så representerar vi den institution som en gång i tiden tog kranierna, sa hon.
Efter en lulesamisk jojk av Cariola Rosdotter Eriksson talade Henrik Blind igen.
Henrik Blind var officiant vid återbördandet i Gammelstad. Foto: Ina Rehn
”Ráhkis máttarat, ni har aldrig varit bortglömda. Ni har alltid varit älskade. Ni är äntligen hemma igen. Men detta är inte slutet. Det är bara början – för vi vet att många fler fortfarande väntar. Vi vet att andra samiska kvarlevor ännu inte återbördats. Att alla sanningar ännu inte har sagts. Vi vet att den svenska staten bär ansvar. Att svenska kyrkan lät det ske. Att våra döda grävdes upp. Våra förfäder mättes. Vårt folk gjordes till något mindre. Och vi säger: det räcker inte med tystnad. Det räcker inte med symboler. Vi kräver sanning. En upprättelse. Att alla våra förfäder som rövats bort får komma hem.”
Suzanna Asp från återbördandegruppen läste en dikt innan det var dags för Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt och Simon Wärme att gravsätta näveraskarna. Därefter följde tal av Svante Jönsson Skano och Kerstin Andersson från återbördandegruppen samt Jonathan Sagelind från Lule-Boden sameförening. Efter de sista hälsningarna och Cariola Rosdotter Erikssons jojk ”Goahtoeanan el sámi soga lávla” avslutades ceremonin.
Svante Jönsson Skano, Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt och Simon Wärme. Foto: Pär Bäckström
Ina Rehn från Lule-Boden sameförening var en av dem som lade blommor på graven.
– Visst blir man berörd. Det här är en så viktig del av en läkningsprocess för hela det samiska folket. Läkning är smärtsamt på sitt sätt, men det är också befriande. Det är dags nu att få läka, sa hon till NSD.
Efteråt var Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt nöjd.
– Det har varit en så vacker ceremoni. Och nu är de tillbaka, sa hon till Sameradion.
Även initiativtagaren Kerstin Andersson är positiv.
– Samuel Hellgren, dåvarande stiftsadjunkt för samiskt kyrkoliv i Luleå stift, var vår huvudsakliga kontaktperson. Han visade stor respekt för våra önskemål och var mycket enkel att ha att göra med. Medarbetarna på kyrkogårdsförvaltningen var också lyhörda och tillmötesgående när det gällde val av begravningsplats och våra önskemål kring hur det skulle gå till, säger hon.
Hon berättar att när de andra gick vidare till kyrkkaffet vände sig en av medarbetarna i kyrkogårdsförvaltningen till Henrik Blind och sa ungefär: ”Jag tycker att det skulle kännas bäst om en same lägger det första spadtaget med jord över näveraskarna. Vill du?”. Det var omtänksamt och respektfullt.
Dagen avslutades med begravningskaffe i församlingsgården där bland annat representanter för Luleå stift höll tal. Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, skickade en hälsning.
”Som biskop i Luleå stift vill jag hälsa Lule-Boden sameförening och alla som idag närvarar vid detta återbördande, då två medmänniskor får återvända till den gravens frid som aldrig borde ha brutits. Jag gläds över den upprättelse för de två berörda som detta återbördande innebär. Det är en upprättelse för dem som människor, för hela det lokala samiska samhället. Jag instämmer i orden på lulesamiska och svenska som jag förstått kommer att pryda minnesstenarna: Oade ráfen – Vila i frid”.
Jonathan Sagelind Olsson, ordförande i Lule-Boden sameförening, hade blandade känslor.
– Man har varit ledsen, man har varit arg. Samtidigt var det glädjande att träffas. Det var en viktig dag och det är skönt att det är gjort, sa han till Sydsvenska Dagbladet.
För Sameradion berättade han att det varit som ett öppet sår så länge kvarlevorna har befunnit sig i Lund i rasbiologins namn.
– Nu känns det som att det här öppna såret sluts. Det kommer ju att vara ett ärr, som vi ska ta lärdom av och inte glömma. Vi tycker ju att svenska staten ska ta ännu större ansvar i det här. Finns det fler samer som förvaras i södra Sverige av denna anledning så ska de tillbaka.
Framför allt vänder han sig mot att det ska vara en liten ideell förening, representanter för offren, som ska behöva driva arbetet.
Jonathan Sagelind Olsson, Henrik Blind, Cariola Rosdotter Eriksson och Kerstin Andersson. Foto: Ina Rehn
Några dagar efter ceremonin var Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt märkbart rörd när hon berättade för en journalist på Dagens Nyheter om återbördandet.
– Jag höll i näverasken ett bra tag. Jag tänkte på den oförrätt och djupa kränkning som de utsatts för.
Till Samefolket lade hon till:
– I mina ögon är det ett brott som måste repareras.
För arbetsgruppen var viktigt att behandla kvarlevorna på ett respektfullt sätt, och Anna-Greta Fahlgren Rensfeldt tycker att de lyckades med det. För Kerstin Andersson har återbördandet gått ifrån att vara en rättighetsfråga till att bli något väldigt känslomässigt.
– Det är våra släktingar. Det handlar om att våra förfäder ska behandlas med värdighet och respekt. Det handlar också om att minnas och markera mot de gravplundringar som har begåtts i Sápmi.
– Det här är en viktig upprättelse för hela det samiska folket, men för mig handlar det inte om försoning. Jag kan inte försonas eller förlåta hur staten och kyrkan agerade gentemot vårt folk med rasbiologi och ren rasism, säger Kerstin Andersson.
Ina Rehn har formgett programbladet som delades ut i samband med ceremonin på Nederluleå kyrkogård.
Lule-Boden sameförening fick bidrag av Riksantikvarieämbetet för att finansiera arbetet med ceremonin. Lunds universitet stod för kostnaderna för näveraskarna och visade respekt genom att närvara vid återbördandet. Svenska kyrkan stod för gravstenarna och begravningskaffet efteråt.
Översta bilden är tagen av Pär Bäckström.
