Girjasdomen

Girjasdomen, som avgjordes i Högsta domstolen 2020, rör en tvist mellan staten och Girjas sameby gällande vilken av parterna som äger rätten att upplåta småviltsjakt och fiske inom Gällivare kronoöverloppsmark 2:1, det vill säga ovanför odlingsgränsen.

Högsta domstolen inledde med att utreda huruvida rennäringslagen gav samebyn ensamrätt att upplåta jakt- och fiske inom det omtvistade området. Domstolen konstaterade att rennäringslagen inte gav samebyn någon sådan rätt. Därefter undersökte domstolen om en ensamrätt för samebyn i stället kunde grundas på urminnes hävd. Som del av denna utredning gjorde Högsta domstolen viktiga uttalanden avseende bevisfrågor och urfolksrätten.

När det gällde frågan om urminneshävd beaktade domstolen artikel 8.1 i ILO 169, som innebär att vederbörlig hänsyn ska tas till urfolks sedvanor och sedvanerätt vid tillämpningen av nationell lagstiftning. Domstolen menade att denna artikel gav uttryck för en allmän folkrättslig princip, och därmed är bindande för Sverige trots att Sverige inte ratificerat ILO 169. Domstolen hänvisade även till artikel 26 i Urfolksdeklarationen, om urfolks rätt till sina traditionella marker, samt artikel 27 i FN:s konvention om medborgliga och politiska rättigheter som rör minoriteters rätt att utöva sin kultur. Efter denna genomgång av internationell rätt slöt sig domstolen till att en ensamrätt för samebyar till upplåtelse av jakt och fiske kan grundas på urminnes hävd.

Därmed återstod att utreda huruvida samebyn upparbetat en rätt grundad på urminnes hävd. Domstolen anförde att det anligger på samebyn att lägga fram bevis för omständigheter som grundar urminnes hävd, och att det sedan är upp till staten att lägga fram bevis för att en rätt enligt urminneshävd tydligt och definitivt upphört genom till exempel lagstiftning. 

I fråga om beviskrav menar domstolen att hänsyn måste tas till det faktum att målet rör äldre förhållanden, liksom att den samiska kulturen länge varit muntlig och staten haft större möjlighet att dokumentera historiska händelser. Därmed anser domstolen att en viss bevislättnad är nödvändig, eftersom samebyn måste ha rimliga möjligheter att tillvarata sina eventuella markrättigheter. I detta sammanhang hänvisade domstolen till artikel 14.2 i ILO 169 samt artikel 27 i Urfolksdeklarationen. Domstolens menar därför att vissa ofullständigheter i utredningen kan avhjälpas genom rimliga antaganden utifrån förhållandena i andra delar av Lappland. 

Slutligen, i fråga om bevisvärdering gav domstolen uttryck för att det är nödvändigt att värdera material från administrativa myndigheter med försiktighet eftersom dessa inte alltid ger en rättvis bild av rättsutvecklingen. 

Domstolen fastställde att Girjas sameby genom urminneshävd har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske inom samebyns område ovanför odlingsgränsen utan statens samtycke.  

Punkt 92 i domen har principiell betydelse: I den angivna bestämmelsen i regeringsformen föreskrivs att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Bestämmelsen ger uttryck för ett mål för samhällelig verksamhet men ger inte i sig upphov till några rättigheter för enskilda. Den kan ändå få viss materiell betydelse vid sådan rättstillämpning där det är fråga om att väga olika faktorer mot varandra. Samernas intresse av att kunna vidmakthålla sin kultur, däribland renskötseln, ska vid en sådan avvägning tillmätas särskild vikt. Det är framför allt i sådana avvägningssituationer som en bestämmelse av detta slag kan få betydelse.

Läs hela domen här

Scroll to Top