Fosendomen, som avgjordes i Högsta domstolen i Norge 2021, handlar om huruvida byggnationen av vindkraftsanläggningarna Storheia och Roan på Fosen kränkt samernas rätt att utöva sin kultur enligt artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
År 2010 gav norska myndigheter tillstånd för vindkraftsverken Roan och Storheia inom ett renskötseldistrikt, där Sør-Fosen och Nord-Fosen samebyar bedriver renskötsel. Renägarna överklagade tillståndet hos Olje- och energidepartementet men fick inte bifall, och tvisten togs till domstol. Trots att renägarna motsatt sig exploateringen och frågan var föremål för domstolsprövning fick Fosen Vind DA tillstånd att börja bygga vindkraftverken. 2020 var bägge vindkraftsanläggningarna färdigbyggda.
I målet var artikel 27 i FN:s konvention om medborgliga och politiska rättigheter (ICCPR) central. Bestämmelser innebär att den som tillhör en etnisk, religiös eller språklig minoritet inte ska nekas rätten att utöva sin kultur tillsammans med andra medlemmar i gruppen. I detta sammanhang uttrycker domstolen att renskötseln är en form av skyddad kulturutövning, liksom att de etablerade vindkraftsanläggningarna inneburit att vinterbetesområdena vid Roan och Storheia gått förlorade. Därmed, menar domstolen, utgör vindkraftverken ett hot mot rennäringens existens i området om inga kompenserande åtgärder tilltas.
Domstolen anser alltså att markexploateringen i sig kan innebära en kränkning av artikel 27 i ICCPR om ingreppet innebär betydande negativa konsekvenser för renskötande samers möjlighet att utöva sin kultur. I detta sammanhang betonar domstolen att även kumulativa effekter måste tas i beaktande vid bedömningen. Hänsyn ska alltså tas till såväl tidigare som planerade ingrepp på marken. Vidare menar domstolen att det som huvudregel inte finns utrymme för någon proportionalitetsbedömning, vari minoritetsintressen vägs mot annan samhällshänsyn. Domstolen anser dock att en sådan avvägning kan vara nödvändig om det uppstår en konflikt med andra grundläggande rättigheter, såsom rätten till miljö.
Domstolen finner att vindkraftsverken har en betydande negativ effekt på möjligheten för renägande samer att utöva sin kultur om inga kompenserande åtgärder vidtas. Åtgärder såsom vinterutfodring av renarna i hägn ansågs vara förknippade med så pass många oklarheter att en sådan lösning inte var tillfredsställande.
Domstolen framhåller även att ökad produktion av förnybar energi är viktigt, men att det finns andra, för rennäringen mindre ingripande, alternativa platser att anlägga vindkraft på. Därmed anser domstolen att det inte föreligger någon verklig kollision mellan miljöhänsyn och renägares rätt att utöva sin kultur.
Domstolens slutsats är därför att renägarnas rättigheter enligt artikel 27 ICCPR kränkts, och att besluten om koncessioner och expropriationstillstånd var ogiltiga.
Läs hela domen här: