Det finns omfattande dokumentation över nomadskolan. Men vad hände med samiska barn utanför renskötseln och skogssamernas barn? Arbetsstugorna blev ett verktyg i försvenskningspolitiken, eller ”lapp ska INTE vara lapp-politiken”. Vidare forskning måste till. Det skriver Eric-Oskar Oscarsson, sametingspolitiker och pensionerad präst.
Nomadskolan var en följd av ”lapp ska vara lapp-politiken”. De samer som inte omfattade av den drabbades av vad vi skulle kunna kalla en ”lapp ska inte vara lapp-politik”, eller parollen: ”Du ska vara svensk och hylla gud och fosterlandet”. Fosterlandet är ett nyckelord i sammanhanget. I uppbyggandet av nationalstaten Sverige fanns det ingen plats för det som stack ut och var annorlunda, vilket samer utanför renskötseln och skogssamerna var.
Nomadskoleboken, Svenska kyrkans vitbok om förtrycket av samerna, är en god dokumentation om vad nomadskolan var och innebär. Men när jag skrev artikeln ”Kåtasystemet” till vitboken började tanken formas: Vad hände med samiska barn utanför renskötseln och skogssamernas barn?
Kollektiv glömska
Målet var att alla skulle vara svenskar. Det har i Sverige förekommit en ”försvenskningsprocess”, något som vi överhuvudtaget inte talat om i vårt land eller inom kyrkan, utan låtit den fortgå under största tystnad.
Paul Connerton, en brittisk socialantropolog, har skapat en grundkarta över olika former för kollektiv glömska, utifrån hans beskrivning kan man omforma dem till vad som sker i Sverige så här: Det har funnits en form av ”repressiv utradering” av det samiska och finska i den svenska nationen. Berättelser om vad som var den egentliga svenskheten med ”öppna minneshyllningar och dolda strykningar”. Samiskt och finskt arv drabbades av en minnesbortträngning därför att det uppfattades som ”icke-svenskt”.
Orsaken till att jag nämner det finska i sammanhanget är att samer utanför renskötseln, skogssamerna och kvänerna/finnarna slogs samman och utsattes för samma förtryck och metoder i ”försvenskningen”.
Skogssamerna – ett minne blott
K.B Wiklund skriver i sin artikel ”Från skogslapparnas land” i Svenska turistföreningens årsbok 1901: ”Liknande förhållanden har säkert också rådt inom övriga skogslappstrakter, och man kan ingalunda säga, att skogslapparne dö ut. De försvinna nog, med detta går så till, att de blir svenskar, och denna försvenskningsprocess kommer att fortgå i allt raskare fart, till dess skogslapparne inom få decennier blifvit ett minne blott”.
K. B. Wiklunds tankar speglar den politik som var rådande och hade pågått under ett par årtionden. Kyrkans del i detta visar Hugo Tenerz i sin bok ”Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900-talet jämte språkdebatten”.
Vid prästkonferensen i Haparanda 1903 pekade Johan Söderlind vid orationen ut vilket kyrkospråk som skulle vara gällande och det var svenska. Varken biskopen Martin Johansson, Härnösand, eller någon av prästerna hade någon annan åsikt: ”Vad språkförbistringen vidkommer må det arbetet energiskt fortsättas som att även få till ett enda kyrkospråk”.
Svenskan allenarådande
I och med biskop Olof Bergqvists tillträde 1904 blev det tydligt att svenska skulle vara det allenarådande språket för alla samer och finnar.
Hugo Tenerz är tydlig med att finnbygden består av både samer och finnar och fastslog: ”Under verbörandes laborerande händer det ofta, att den under historiens lopp utvecklade andliga ryggraden knäcktes och individen blir en lekboll i moderniteternas äventyrliga och ofta sedligt förslappande spel.” ”Vägen ur den språkliga isoleringen var följaktligen den svenska kulturen genom bygdens försvensknin.”
Med det livliga intresse för folkupplysningen som biskop Bergqvist hade, var det en given sak att han samordnade kyrkans verksamhet även med försvenskningsarbetet. Det slog mycket hårt mot den laestadianska rörelsen som var och är stark hos det samiska folket längst i norr och hos kvänerna.
Bergqvists uppfattning var ”att den s.k. laestadianismen varit och är ett svårt hinder mot försvenskningen”. Berqqvists hårda ord bottnar i att den laestadianska rörelsens språk i prediko- och gudstjänstsammanhang var finska, så även bland samerna.
Arbetsstugor – försvenskningsanstalter
I början av 1900-talet drabbades Norrbotten av svår missväxt och nödår. Som en följd av detta upprättades det arbetsstugor för barn från fattiga hem. I beskrivningarna av dessa arbetsstugor heter det att det var en inrättning för att avhjälpa fattigdom och den undermåliga skolsituationen. Deras stora uppgift kom att bli ett verktyg i nationsbyggande av Sverige.
De fjällskötande samernas barn sattes i nomadskolan och skulle förbli samer som levde i fjällmiljö med renskötsel enligt av staten uppsatt norm. Nu gällde det övriga fattig samer utanför renskötseln, skogssamer och kväner/finnar.
I början av 1903 öppnades de första arbetsstugorna, främst i Tornedalen som bestod av både kväner/finnar samt bofasta samer, många med dubbel identitet och språket var främst finska, samt i lappmarksförsamlingarna. Med åren blev det arbetsstugor i Karesuando, Vittangi, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog och Arvidsjaur med en stor andel bofasta samer och skogssamer inom Norrbotten och med början 1909 i Västerbotten på ett flertal platser inom lappmarksförsamlingarna.
Framträdande i ledning och styrning av arbetsstugorna var stiftssekreteraren 1903-1933 i Luleå stift, Albert Carlgren och han var tillika verkställande ledamot i Stiftelsen Norrbottens arbetsstugor från 1906 till 1933 då han avled. Han blev allmänt kallad för ”arbetsstugupappa”. Carlgren fastslog att ”arbetsstugorna har en särskild betydelse som försvenskningsanstalter, de yppersta som i den vägen, ännu finnas.” Carlgren gav statsmakterna det erkännandet att ha genomfört storartade insatser för att höja skolväsendet i finnbygden ”för dennas införlivande med fäderneslandet, också i språkligt avseende.”
Carlgren var en man av sin tid och starkt påverkad av det socialdarwinistiska tänkandet, som idag kan betraktas som rasistiskt: ”Det släkte som här uppe bor och särskilt i de avlägsna
ödebygderna och i den finsktalande orterna är ett efterblivet släkte och kan icke vara något annat. De som för och sig själv, kan inte företaga sig. Sådant har den norrbottniska allmogens och synnerligasts den finsktalande och lappländska delens öde generationers generationer”. Därmed anslöt han sig till Herman Lundborgs idévärld att rasblandning försvagade människosläktet: ”Att inblandning av finskt blod i riklig mängd haft en menlig inverkan lär snart komma att bevisas.” Samtidigt framhöll han: ”Att bringa de värdena fram i ljuset och till verksamhet är en nationell uppgift, därom är tu tal. Så har också statsmakterna uppfattat det när de med ena handen skörda skogarna och bergens rikedomar och med den andra givmilt skänka tillbaka en del för att lyfta folket, hjälpa det att utnyttja sina möjligheter, införliva det med svenskarna i övrigt och göra dessa jämbördiga”.
Vi kan se att det som idag betraktas som rovdrift och kolonialism framstod för Carlgren och hans samtida som välgärningar mot Norrbottens folk, samtidigt som en försvenskningsprocess var nödvändig.
Förfinskning ett hot
Noterbart är att nomadskoleinspektören Erik Bergström var en av visitorerna när arbetsstugornas verksamhet granskades. Detta talar om att samiska barn vistades vid arbetsstugorna och vid visitationerna kunde nomadskolinspektören fastslå om de samiska barnen fanns under rätt skolform.
Språket vid nomadskolan skulle vara svenska, vilket även gällde vid arbetsstugor inom lappmarksområdena. Synen att Sverige i grunden var ett homogent land och hotades av en förfinskning var förhärskande.
I Norrbottens arbetsstugor årsredovisning 1910-11 kan man läsa. ”Man har ofta antagit, att Sveriges finsktalande äro finnar till nationaliteten. Detta är ett falskt antagande. Denna befolkning är i övervägande grad af svensk härstamning, ehuru en blandning av finskt och lapskt blod. Svenska har en gång haft herraväldet i dessa nordliga takter och varit modersmålet.” Det påstods att finskan hade tagit över beroende på att det var lättare för en svensk att lära sig finska än tvärtom och ”länge nog har den här denna förfinskning försiggått”.
Från EFS, Evangeliska Fosterlands Stiftelsens håll såg man framför sig ett missionsfält genom arbetsstugorna. ”Håglöshetens, resignationens, hopplöshetens fattigfolk däruppe är en hednavärld för sig” minst lika viktig som missionsfälteten i Afrika.
Missionen i Sverige var ”att rädda barnen undan lättjans och råhetens följder, det är att rädda vårt land” och där var arbetsstugorna till gagn: ”Man förstår alltså, hvilken stor betydelse sådana anstalter ha för den uppväxande ungdomens undervisning i dessa trakter. Särskilt i finnbygden ha de en utomordentligt viktig mission att fylla såsom härdar för ett verksamt försvensknings missionsarbete.”
Den insats för den nationella kulturgärning som de norrbottningska arbetsstugorna utgjorde kunde inte överskattas. Dessutom skulle deras missionsgärning vara en välgärning när det helt frankt påstods att det var helt enligt folkets högsta önskan i de områden som arbetsstugorna verkade att få lära sig svenska, landets språk.
En sista bild från arbetsstugornas tid, från årsredogörelse 1933-34: ”Vi äro alla svenskar, vi också, fastän vi är små.””Huru många gånger har jag inte hört de små arbetsstugubarnen sjunga denna lilla vackra fosterländska sång, och varje gång har jag blivit lika gripen därav, liksom den fostergärnning som utföres inom arbetsstugornas väggar.”
Svenska kyrkans roll
Det går att fastslå att arbetsstugorna var ett av försvenskningens stora verktyg. Att försvenskningen över huvud taget kom till ligger mycket i den syn på språket som den första biskopen i Luleå stift Olof Bergqvist skolats in i när han kom till sin första kyrkoherdetjänst i Malmberget och Gällivare. Han hade anammat det som kan kallas en språkdarwinistisk ideologi som han kom att utveckla till ett rasbiologiskt tänkande. Bergqvist skrev till dåvarande ecklesiastikministern, utbildnings- och kyrkominister Fridtjuv Berg 1906: ”Huruvida icke en fullständig utveckling och försvenskningsarbete i de finsktalande församlingarna borde upprättas.” Denna tanke inneslöt även den samiska befolkningen som inte omfattades av nomadskolan.
Svenska kyrkans del i denna försvenskning som har följt in i vår tid och bidragit till att anonymisera och osynliggöra de samer som inte tillhör renskötseln och har aktivt varit delaktig i försöken att undantränga skogssamerna.
Häri finns det ett forskningsfält och vidare forskning måste till. Hela det samiska folket har utsatts för nedvärderande genom skolsystem, arbetsstugor och nomadskolesystem. För en fullständig försoning måste Svenska kyrkan i sina pågående försoningsprocesser ta hänsyn till att alla samers och finsk- och meänkieli-talandes historia kommer fram i ljuset.
Erik-Oscar Oscarsson
Bild 1: Arbetsstugan i Vilhelmina
Bild 2. Karta över arbetsstugorna i Norrbotten
Bild 3. Årsberättelser från arbetsstugorna i Norrbotten
Artikeln är tidigare publicerad i Fjärde världen 3/2023.
