Den samiska pilgrimsfärden. Finns den? Jora.
Men den ser väldigt annorlunda ut, och för oss går den tyvärr inte till en helig plats. Men till ett heligt ansvar. Ett sätt att bära bördan tillsammans med de utsatta. De som gav mig mitt blod.
Idag läste jag ett inlägg från min Gwich´in vän Jordan, som skrev om försoningsprocessen som nu äger rum i Kanada. ”Vi har alla ett ansvar att känna våra rötter. Så vi kan lära av vår historia för att undvika orätter som gjorts i det förflutna”.
Jag har länge vetat om dem. Albumen.
De är många, har jag fått höra. De är tjocka. Svenska forskare reste runt i Saepmie för att fota oss saemieh. Mäta. Påklätt. Naket. Uppradade. Poserande. Förnedrade. Förtryckta.
Jag vet att jag har familj och släktingar i albumen. Sannolikheten är för stor för att det inte ska vara så. Jag känner det i mitt innersta. De finns där. I Rasbiologiska institutets album.
De forskningsresor som gjordes till Saepmie, med syfte att samla bevis för svenskens hypotes om att samer var en lägre stående art. Det var enkelt för dem att ta sig till vissa samer. Några områden och boplatser var bara dagsturer till fjälls att färdas. Dit återkom rasbiologerna.
Samer som hade blivit fastboende var också enkla att besöka. Fiskarsamer. Skogssamer. ”Blandlappar”. Nomadskolorna – sameskolorna – där var ingen förälder fanns som kunde skydda sina barn. Ålderdomshemmen som våra äldre tvingades till.
Jag tror jag är den första i min familj som tog klivet att besöka albumen. Bara vetskapen kring det som skett är tung nog. Kanske har mina släktingar känt så som jag, rädslan över vad man ska finna. Rädslan över att se vem i ens familj som blev utsatt. Jag har aldrig hört om någon släkting som bekräftats finnas i albumen. Men å andra sidan – Uppsala är väldigt långt bort.
Det var ingen trevlig tid innan jag reste till Uppsala. Att få förteckningen över de album som jag kunde boka för att se. Vinsten – jag kände i hela min kropp över att se albumtiteln – och ”saknas” i förteckningen. Jag har hört historierna om att några varit där och tagit albumen. Vilka hjältar. Det är så det känns.
När jag bokade de album med foton som innehåller mitt folk poserandes nakna blev jag illamående. Jag blir illamående nu när jag skriver den här texten. Det kryper i min kropp. Svårt att vara stilla. Jag placerar min dator på fönsterblecket. Naturen utanför och ljudet av regnet får vara min hjälp att få texten färdig. Min skyldighet att berätta om det jag har bevittnat och upplevt.
Tillsammans med en vän från grannsamebyn reste jag till Uppsala. Vi är från de sydligaste samebyarna i hela Saepmie. Trots det är det över 40 mil att färdas till albumen som förvaras av den svenska staten på Uppsalas universitetsbibliotek. Det är surrealistiskt att komma dit. Iklädda i gapta gick vi högtidligt upp för den tjocka stentrappan. Valet att ha gapta var givet, det är av respekt till dem som finns i albumen. De ska veta att vi tillhör deras folk, från vilka släkten vi kommer och vem vi är. Vi ska bära detta övergrepp tillsammans.
Väl inne i biblioteket kraschade högtidskänslan. Det kryllade av studenter som samtalade högt. Givetvis stannade deras blickar på oss. Så som det alltid gör när vi kommer i gapta. Vi stegade fram till en disk, blev hänvisade längre in i huset till ett särskilt rum med en ny reception. Här skrev vi in oss och albumen väntade bakom disken. Två rullvagnar med album. Och nej. Vi beställde inte alla ur samlingen.
Mannen som mötte oss vid disken verkade sympatisk. Han hade sett vår typ av besök förr. Orden ”Denna samling är vårt mest efterforskade material” vred sig i min mage. Jag var tacksam över att inte ha ätit någon frukost. Jag tror han såg min blick, och tröstade ”ofta är det människor som söker efter sina släktingar”.
Hej å hå. Here we go.
Jag tror jag hade förväntat mig att bli hänvisad till ett eget rum, var vi i stillhet och enskilt kunde se över och processa. Jag hade ju trots allt informerat om att vi kommer vara där hela dagen. Hade sett för mig att jag skulle kunna lämna rummet och andas avskilt någonstans emellanåt. En tryggare plats att hantera traumat.
Så blev det inte. I rummet finns långbord. Där sitter man och beskådar hela samlingen. Tillsammans med andra människor som kollar på andra samlingar. Man övervakas av dem som arbetar i receptionen. Det ska vara tyst i rummet. Vi trär på de vita handskarna, menade att skydda de nötta albumen. Utbyter stärkande blickar som säger: nu gör vi detta.
Jag tänkte att jag börjar med ett album utan risk för att se mig själv i någon av personerna. ”Skogs- och fiskarlappar f.d nomader från Jokkmokk 1929-33” blir min början. Tre foton på varje sida, profil, framifrån, sidan. Kanske finns det en helbild. De är så vackra. Proffsigt fotade. Uppklädda för tillfället. En riktig skatt ur slöjdsynpunkt. Ambivalent känsla. En del ler, en del inte. Detta är inte nakenalbumen, det är mätningarna och typ-bestämmanden. Jag slås av känslan att jag känner alla. Jag känner igen dragen, men i flera olika personer. Ansikten som skriker ut deras släktnamn. Det är verkligen en särskild känsla att känna igen sina vänner i dem. I just de albumen.
Plötsligt. Oväntat. Men ändå inte. Min blick möts av min voepes ögon – de ögon han ärvt av sin mor. Där står svägerskorna som unga. Voepes ieddnie och hans siessa. De ser verkligen inte glada ut.
Chocken sätter mig i gråt. Tårarna känns outgrundliga. Jag känner min väninnas tröstande hand på min arm, tillsammans bär vi. Men gråten vill inte sluta, jag känner att det bär åt ett hulkande. ”Herre gud Jannie. Ta dig samman!” hör jag mig själv säga. Inte kan man gråta här mitt i biblioteket, det är ju en tyst avdelning. Bland andra människor. Jag känner att jag nästan måste ursäkta mig inför dem. Plötsligt ett innerligt skratt, *hahaha*. Det är damen sittandes fyra stolar bort från mig som läser något komiskt. Min känsla av ursäktande är bortblåst och lika snabbt blir jag förbannad. Att jag måste sitta och behärska mig inför dessa album. Stänga av mina känslor (nu slår jag ut texten på mitt tangentbord) så jag kan ge hänsyn åt de andra i rummet och kunna fortsätta beskåda mitt folks förnedring.
Ilskan växer över att jag inte får kolla genom dessa album på en säker plats. I Saepmie. Bland de mina. Omgiven av andra som förstår vilken kraft jag nu använder för att genomföra detta.
När jag tagit mig samman kommer den sympatiska receptionisten fram och försöker trösta med orden. ”Jag skulle ha sagt det till er innan. Många reagerar starkt på dessa album. De innehåller ju fruktansvärda bilder och…”. Här avbryter vi honom. Sittandes där i högtidliga kläder informerar vi honom om att vi är väl medvetna om vad albumen innehåller. Det är ju därför vi är här.
Jag känner en växande sorg. OM vi nu är många, som tidigare – liksom jag – fått oväntade och kanske obekväma känslor när vi besökt albumen. Varför behandlas vi då på detta sätt? Varför får vi inte åtminstone ett enskilt rum?
VARFÖR. ÄR. ALBUMEN I UPPSALA. OCH INTE I SAEPMIE?
Jag hittade min familj i albumen. Märklig känsla av glädje att se dem. Samtidigt som sorgen översköljer en när jag vet syftet av att de fotades. Jag såg länge in i min maaderaajjas och maaderaahkas ögon. Jag hittade min såelege – aajjas äldre bröder och systrar bland de många nomadskolebarnen. Aahka Gunnes muarah. Tacksam för att jag inte hittade dem nakna i albumen. Med det sagt, känns det inte som en säkerhet att de inte blev utsatta för nakenposeringen. Men hittills har jag i alla fall inte sett det. Bilderna på min familj i albumen har jag aldrig tidigare lagt ögonen på. De var för oss, okända.
Jag blev tacksam för alla de timmar jag genom åren spenderat i olika digitala arkiv, sittandes och studerat olika drag hos olika familjer. Deras gaptah. Några ur min egen familj hittade jag igen i albumen, just på deras boengeskuvmie. Men jag har säkert missat några som jag bara känner vid namn och inte på bild.
Majoriteten av fotona i albumen har inte namn.
Ytterligare ett övergrepp.
Jag funderar på de äldre i albumen, som var gamla redan under maadterajjas tid. Hur ska de någonsin kunna namnges. Sannolikheten för att någon kan verifiera deras identitet är mycket begränsad. Och de som kanske kan ge dem namn håller på att dö bort.
En till anledning som kan läggas till listan på varför det är olämpligt att ha kvar albumen i Uppsala. Hur ska våra äldre kunna besöka albumen och ge personerna på fotona tillbaks sina namn?
De måste få tillbaks sina namn.
Samtidigt blir jag så innerligt less på att det alltid är vi saemieh som måste kräva av det svenska samhället att vara lite mänskliga någon gång. Varför är det VI som måste begära tillbaks vårt folks skelett? Varför måste VI begära tillbaks nakenbilderna på våra familjer som barn? Varför kan inte det svenska folket någon gång göra någonting för att ge tillbaks det de har stulit?
Varför är det alltid vi som ska ge i ”försonings”-processerna?
Till mina bröder och systrar i Saepmie vill jag säga – besök albumen i Uppsala snarast.
Tydligen håller de på att digitaliseras. Snart kommer man inte kunna få sitta ned med albumen och slås av hur massiv samlingen är. Känna hur de vibrerar av känslor. Snart kommer besökarna behöva sitta vid en skärm och beskåda det tragiska, vilket ÄR ett helt olämpligt sätt att presentera övergreppen på.
Men en kamp för att förändra det, känns som ett lika dött lopp som allt annat kring dessa album.
Till mina bröder och systrar i albumen.
Jag har sett.
Jag bär.
Med er.
Jannie Staffansson
