Vem äger historien?

Vem är det som är historielös i sitt agerande? Inte är det minoriteter och urfolk som kräver att mänskliga kvarlevor och kulturföremål ska återlämnas. Eller att lektionssalar ska byta namn. Den som är historielös är den som tror att detta skulle leda till historielöshet. 

Det sa Stellan Beckman, Kommittén för återlämning av finska kvarlevor, i samband med seminariet ”Mänskliga kvarlevor på Karolinska Institutet – samtal med berörda grupper” den 20 september 2022. Läs hans tal nedan.

Eva Forsgren, Amnesty Sápmi, och Stellan Beckman, Kommittén för återlämning av finska kvarlevor, under samtalet om de människor som finns i kartonger på Karolinska institutet. Foto: Privat.

Under de senaste åren har flera aktuella frågor som rör svensk historia, dess behandling av minoriteter och urfolk samt historiebruk kommit i dagen. Exempelvis har frågan om att återlämna samiska mänskliga kvarlevor och kulturföremål blivit aktuellt. Nordiska museet meddelade i december 2021 att de skulle lämna tillbaka samiska kulturföremål. På Karolinska universitetssjukhuset drev studenter aktivt frågan om att byta namn på lektionssalar som namngetts efter kända svenska rasbiologer, däribland Anders Retzius. 

Nyheterna är glädjande, men inte helt oväntat har röster dykt upp i debatten som ställt den ack så typiska frågan när majoritetssamhällets historieskrivning hotas: Vad händer med historien? Kommer inte detta att leda till en historielöshet? Borde vi inte lära oss av historien?

Det är såklart viktiga frågor som samtidigt skymmer det faktum att historieskrivningen sällan eller aldrig är helt neutral eller ens utgår från både minoriteters och urfolks perspektiv i lika hög grad som majoritetens. 

Jag har själv svårt att se att återlämningar av mänskliga kvarlevor och kulturföremål skulle leda till några förändringar i hur vi ser den svenska historien. Om inte annat lyfter det fram den svenska historiens mörka kapitel som vi tyvärr sällan möts av vid skolbänken som elever. De som ställer den här typen av krav har i min mening faktiskt lärt sig av historien och de agerar utifrån vad de vet. 

För vad lär man sig av mänskliga kvarlevor som ligger gömda på ett lager i något arkiv? Att utgå ifrån att det skulle vara bättre att de låg kvar på dessa hyllor i stället för att lämna tillbaka dem är att se dessa kvarlevor som objekt som ska ägas av någon. Och denna någon är i detta fall det svenska majoritetssamhället.

Vi står här med sorgen och vreden över de som reducerades till forskningsföremål i rasismens tjänst och hamnade i hyllor och arkiv. Men vi står här också med en vilja att tillsammans vandra andra vägar framåt och med en längtan efter försoning, sa biskop Åsa Nyström vid begravningen av två samiska män i Arjeplog den 9 september 2022. Foto: Marianne Hofman.

Vad lär vi oss då av lektionssalar som är namngivna utifrån svenska rasbiologer? Det korta svaret är – ingenting. Utan en historisk bakgrund, som ju inte ges i den svenska skolan, är det ingen som kan se sambandet. Om de såg sambandet skulle de nog, likt studenterna på Karolinska, protestera. 

Här kan det vara relevant att påminna om den undersökning som Sveriges Radio utförde 2017 där man tillfrågade 200 högstadielärare från hela landet om undervisning om Sveriges nationella minoriteter. Det framgick att man ofta är tvungen att hoppa över nationella minoriteter i undervisningen för att det inte finns tillräckligt med tid. 

Sveriges Radio fann även i samma undersökning att andelen undervisningstimmar som användes för att lära ut om nationella minoriteter per läsår i årskurs 7–9 varierade mellan 1 och 8 timmar. Enligt 1 av 4 högstadielärare undervisade man inte alls om nationella minoriteter. 

Vad var orsakerna? Brist på läromedel om de nationella minoriteterna. Då var detta sex år efter att undervisning om de fem nationella minoriteterna blev obligatorisk. Tyvärr går det inte att följa upp förhållandet i nutid eftersom det inte finns någon återkommande årlig inventering kring läromedel och antal undervisningstimmar som ägnas de nationella minoriteterna.

Så kom också Skolverkets förslag 2019 att man borde ta bort undervisningen om de nationella minoriteterna i årskurs 7–9. Ett förslag som tack och lov fick nobben den 14 augusti 2020. Ändå kan man konstatera att det inte är allas historia som anses lika viktig. Majoritetens historia går före minoriteter och urfolk.

Med detta i åtanke kan man fråga sig vem som är historielös i sitt agerande? Inte är det minoriteter och urfolk som kräver att mänskliga kvarlevor och kulturföremål ska återlämnas. Eller att lektionssalar ska byta namn. Den som är historielös är den som tror att detta skulle leda till historielöshet. 

Om inte annat borde man se det som en möjlighet att lära sig av historien. På riktigt. 

Stellan Beckman

Talet har tidigare publicerats i Fjärde Världen 1-2/2022. 

Vill du lyssna på hela samtalet om mänskliga kvarlevor på Karolinska Institutet? Det finns på vår Youtube-kanal.

Följande aktörer deltog i samtalet Afrosvenskarnas riksförbund, Karolinska Institutets etikråd, Kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor, Latinamerikagrupperna, Läkare mot rasism,Svenska kyrkan och Umeå universitet.

Samtalet arrangerades av Amnesty Sápmi och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet.

Scroll to Top