Eva Forsgren: Den sista vilan, men ingen frid

Eva Forsgren, samisk aktivist och debattör, medverkade under Minnesdagen – Hundra år i rasbiologiska institutets skugga den 17 februari 2022, arrangerad av Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet. Här kan du läsa hennes tal.

När vi begraver en familjemedlem väntar vi oss inte att prästen tillsammans med andra representanter från samhället ska gräva upp graven för att ta med hela kroppen eller delar av den till en institution som tillhör staten där någon ska handskas med kvarlevorna.

Aldrig någonsin har föräldrar som begravt sitt barn kunnat föreställa sig att kort därefter – kanske bara några dagar efter jordfästningen – skulle någon skilja huvudet från den lilla kroppen för att forskare hade efterfrågat kraniet av ett samiskt spädbarn.

Avhumanisering av  människor gör att samhället lättare kan glida förbi det här med griftefriden och ge tillstånd till att använda andras kroppar i forskningens namn.

Det var inget som någon väntade sig 1840. Eller 1940. Och det är heller inget vi väntar oss i dag. Brott mot griftefriden är just – ett brott. Men avhumanisering av några människor gör att samhället lättare kan glida förbi det här med griftefriden och ge tillstånd till att använda andras kroppar i forskningens namn.

Det är inte förhistorisk tid vi talar om här, så att vi kan hävda att man inte visste bättre. Vi talar om 1900-talet – vår egen tid.

Det är inte heller i samtliga fall namnlösa anonyma skelettdelar. Nej, de kommer från människor som folk kände och visste om. Det gäller för den unga man som 1767 med sin kamrat skulle på friarstråt till Jänsmässholmen, en fjällby i väglöst land i Jämtland. De överraskades av vårfloden och drunknade när de skulle passera en fors. De begravdes sedan vid strandkanten och alla i omgivningen kände till deras gravar. Det skulle bli deras sista vila.

Men 150 år senare fick arkeolog Gustaf Hallström höra talas om det här. Han lånade en båt och åkte dit tillsammans med en medhjälpare. Där grävdes en av gravarna ut, i ett snabbt tempo. Gustaf Hallström skriver i sina reseskildringar: ”Torkel snart uppgrävd – varpå graven igenkastades o. vi foro. Hemma kl. 5. ”/…/”Inne stod den ljuvligaste mat redo våfflor o hjortrongröt – mjölk o bröd o kaffe. ” Dagen därpå packade de ”Torkel” och skickade hans kvarlevor med postbud till ett arkiv i Uppsala.

I graven låg en man som hade ett annat namn, hade funnits, hade släktingar… och i trakten berättade man om honom och mindes honom. Han ska inte ligga i en låda i ett arkiv.

Gustaf Hallström kallar alltså kvarlevorna från graven för ”Torkel”, men i graven låg en man som hade ett annat namn, hade funnits, hade släktingar… och i trakten berättade man om honom och mindes honom. Han ska inte ligga i en låda i ett arkiv.

Några decennier senare grundades världens första rasbiologiska institut i Uppsala. Naturligtvis fanns ingen vetenskaplig grund för de rasistiska teorier som lades fram. Men idéerna spreds. Och avhumaniseringen fortsatte.

Och det tog ju inte slut för att Statens institut för rasbiologi avvecklades – för att deras antaganden var helt felaktiga och de inte hade lyckats bevisa någonting. Nej, än idag plågas vi – samer och många andra – av de idéer och den kategorisering av människor som hanterades av denna verksamhet.

Men nu är det slutforskat! De som har grävts upp utan tillåtelse måste återbördas. Dessa mänskliga kvarlevor ska få en respektfull behandling och vi ska till slut lysa frid över dem.

Scroll to Top