Efter en lång rättslig strid står det klart att sametingspolitikern Marie Persson Njajta får behålla sin jakt- och fiskekoja vid Veaskejaevrie i Tärnafjällen. Regeringen konstaterar att Marie Persson Njajta har fiskerätt i området och att kojan inte innebär någon avsevärd störning för renskötseln och river därför upp Länsstyrelsens avslag till markupplåtelse. Det rapporterar Sameradion den 16 mars.
”Det är anmärkningsvärt hur dåligt Länsstyrelsen i Västerbotten agerat genom hela den här processen”, säger Marie Persson Njajta i en skriftlig kommentar till Sameradion.
Länsstyrelsen Västerbotten har även hanterat ärendet med Anita Gimvalls kåta i Stenträsket i Vindelfjällens naturreservat. Den brändes ner av Kronofogden 2018 med stöd av miljöbalken, som säger att inga nya byggnader får uppföras i ett naturreservat om man inte har dispens. Ärendet hade varit uppe i både Hovrätten och Högsta domstolen, som ansåg att det inte förelåg några hinder mot att ta bort byggnaden.
Amnesty Sverige reagerade och gjorde ett uttalande: ”Amnesty ser med oro på det som har hänt i Stenträsket. Vi uppmanar till en oberoende utredning av händelsen, med avstamp i urfolksrätten och med ett garanterat samiskt deltagande. Samers rätt till sina historiska platser och marker är nämligen en del av den juridiskt bindande urfolksrätten”.
Det gjordes ingen utredning.
I över tio års tid har Länsstyrelsen och Anita Gimvall gått en kamp om kåtan. Är det ett svartbygge? SVT Västerbotten sammanfattade händelserna i september 2022.
Anita Gimvall byggde en ny kåta. Länsstyrelsen i Västerbotten beslutade att även den kåtan skulle bort. Den brändes ner i början av 2023, rapporterar SVT Västerbotten.
Amnesty Sápmi konstaterar att Marie Persson Njajta till slut får behålla sin jakt- och fiskekoja vid Veaskejaevrie i Tärnafjällen, medan Anita Gimvalls kåta i Stenträsket i Vindelfjällens naturreservat blir uppbränd två gånger.
Vad krävs för att icke renskötande samer ska bevisa sin hävd till marken och fiskevattnen? Stater kan inte, enligt FN:s urfolksdeklaration, göra skillnad på urfolk och urfolk, som Sverige faktiskt gör genom att göra skillnad på samer som är medlemmar i samebyar och övriga samer.
Vi har en minoritetslag med två tydliga paragrafer, som påverkar all verksamhet i kommuner, regioner och statliga myndigheter. De är SKYLDIGA att i sin verksamhet FRÄMJA samers möjlighet att behålla och utveckla sin kultur (paragraf 4) och ge samer möjlighet att ha inflytande i frågor som berör dem (paragraf 5).
Anställda inom kommuner och myndigheter som länsstyrelserna behöver lära sig innebörden av dessa paragrafer och läsa in sig i kommentarerna i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter som ligger till grund för lagen. De kommer att göra ett betydligt bättre arbete när det gäller att främja urfolket samernas rätt att behålla och utveckla sin kultur och sin identitet.
Samerna är ett erkänt urfolk vars kultur- och samfundsliv ska främjas enligt grundlagen (Regeringsformen 1 kapitel, 2§). Samtidigt får Sverige upprepad och hård kritik av det internationella samfundet, bland andra FN:s rasdiskrimineringskommitté och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Europarådets ministerkommitté riktade skarp kritik mot Sverige 2018. Sverige uppmanades att omedelbart ge samer inflytande över beslut som rör exploatering av mark i deras traditionella områden. I och med att ministerkommittén står bakom resolutionen gör även regeringarna det – alltså även Sveriges regering!
Sverige har en lång kolonial historia. 1928 års renbeteslag splittrade det samiska folket där renskötare fick rätt till renbete, mark och vatten, medan övriga samer förlorade alla rättigheter till samernas traditionella marker. Det är ett brutalt exempel på den assimileringspolitik som Sverige har bedrivit och som har konsekvenser än idag.
Foto: Ronald Plett från Pixabay
