Samiska ortnamn suddas ut, göms och glöms på grund av vattenmagasin, kalhyggen, kraftledningsgator, bergtäkter, gruvor, avfallsdammar och industriområden. Som en konsekvens i den statliga analysen av vad som kan avvaras filtreras det samiska kulturlandskapet och dess historia systematiskt bort i Riksintressesystemet. Så kan svenska staten bit för bit omvandla samiska kulturlandskap till produktiva industriområden som naturligtvis inte kommer Sápmi till del.
Riksintressesystemet är dagens verktyg då statliga myndigheter ska avgöra vad som kan exploateras. Genom politisk styrning lutar systemet allt mer mot ensidig exploatering och kolonisering. Det reducerar urfolksrättsliga frågor till en intressekonflikt mellan olika näringar. Systemet saknar egenskaper för långsiktighet och hållbarhet, samtidigt som svenska och utländska exploatörer står på kö i Sápmi.
Vattenfall planerar ett 31 000 hektar stort vindindustriområde i Gällivare kommun. Frågan ligger nu på regeringens bord för att försvarsmakten har invändningar, inte för att det samiska kulturlandskapet riskerar att suddas ut.
Området är traditionellt lulesamiskt avseende språk, näringar och kultur. Den svenska staten har systematiskt sedan förra sekelskiftet 1900 suddat ut tiotusentals samiska platser/ortnamn och heliga platser inom det lulesamiska området. Sedan hösten 2025 ingår också denna försvenskningspolitik i Sveriges kulturkanon genom Harsprångets kraftstation, som en symbol för den svenska ingenjörskonsten och industrialiseringen.
De samiska ortnamnen försvenskas och göms under vattenmagasin, vägar, kalhyggen, kraftledningsgator, bergtäkter, gruvor, avfallsdammar och industriområden. Det går också på tvärs med de samiska förvaltningskommunernas åtaganden om att skydda och främja de samiska språken.
Myten om vildmarken
Den koloniala processen i Sápmi omvandlar snabbt traditionella samiska kulturlandskap till svenska industriområden under den felaktiga förespeglingen att markerna är stora, outnyttjade och saknar historia. Det finns ingen vildmark.
Ett tydligt exempel är det tomma området på bilden från Vattenfalls miljökonsekvensbeskrivning och beskrivning av kulturmiljön för projektet Storlandet.
I vanlig ordning har Vattenfall satt ett svenskt namn på området som antyder att det är enhetligt på något sätt, vilket är fel. Det Vattenfall kallar Storlandet har en mängd lulesamiska namn som beskriver kulturlandskapet, näringarna och historien.
Karta med kulturminnen och kulturmärkta träd i området som Vattenfall har som en vit fläck i sina beskrivningar av kulturmiljön. En barktäkt vid Roavvegiehtje. Foto: Ina Rehn.
Traditionella ortnamn är en källa till kunskap och är tillsammans med levande språk kopplingen till hur landet brukas, kulturen och historien om människorna som lever i området.
Man kan med fog påstå att Riksintressesystemet antar en ensidig svensk syn på traditionellt samiskt kulturlandskap, som beslutsfattare i majoritetssamhället varken ser, förstår eller värdesätter. Det samiska kulturlandskapet osynliggörs och nedvärderas för att kunna exploateras och där sedan vinsten exporteras från Sápmi.
Som en smörklick i en het stekpanna söker regeringen okunnigt snabba åtgärder på svåra långsiktiga frågor och resultatet är förödande för kulturlandskapet i Sápmi.
Nu vill vissa politiker skruva åt Riksintressesystemet ytterligare, så att exploateringtakten kan öka avseende råvaror, energi och fritidsintressen. Denna koloniala syn på Sápmi är densamma som vid förra sekelskiftet år 1900. Rasbiologin är utbytt mot Riksintressesystemet som politiskt verktyg för att motivera varför samer står i vägen för svenska intressen.
Per Lidström, Gällivare
Översta bilden: Exempel på kulturmärkta träd, barktäkter, i “Storlandet”. De borde vara skyddade av lagen om kulturminnen, om spåren har tillkommit före 1850. Men de är bara skyddade om de är registrerade – vilket majoriteten av träd med barktäkter och bläckor inte är. Det krävs en kraftsamling för att skydda detta samiska kulturarv. Foto Ina Rehn.
