Johan Karlsson Schaffer är universitetslektor och forskare vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. Han har fått finansiering via Riksbankens jubileumsfond till ett forskningsprojekt om rättstvister om landrättigheter i Sápmi. Det är ett högaktuellt ämne med tanke på de senaste årens rättsfall, som Talma-, Girjas- och Fosendomarna, men också den upprepade och hårda kritik som det internationella samfundet riktar mot Sverige.
Berätta mer – vad handlar ditt forskningsprojekt om?
Vi ska jämföra rättsprocesser om landrättigheter i Sápmi, en jämförelse mellan Norge, Sverige och Finland.
Vi vill förstå mer om hur och varför samiska grupper använder sig av rättsmobilisering för att kräva rättigheter till land och naturresurser. Vi vill också förstå vilka konsekvenser rättmobiliseringen får, både för samiska grupper och de samhällen som de lever i.
Det finns tidigare forskning om hur samiska grupper har mobiliserat från 1960-talet och framåt. Det har också kommit intressanta studier om statens roll i förtrycket av samerna.
Det vi vill tillföra är en bättre förståelse av varför de här konflikterna, som handlar om rätten till land, naturresurser samt jakt- och fiskerättigheter, allt oftare utspelar sig i domstolar. Hur påverkar lagar och institutioner i de tre länderna de möjligheter som finns för att framställa krav i en domstol? Vilka alternativ finns det till driva en process i domstol?
Vilken typ av rättsprocesser kommer ni att fokusera på?
Vi börjar med den högsta nivån, alltså högsta domstolen, för att de har mest betydelse politiskt sett. Det är också lättare att hitta data där. Vi har tittat på domar i Norge, Finland och Sverige där samer ingår som kärande eller svarande parter i land- och naturresursfrågor.
Vi kommer även att granska domar i andra instanser, till exempel Mark- och miljööverdomstolen, men också processer som har slutat i hovrätt och tingsrätt.
Generellt kan jag säga, från min tidigare forskning från rättsmobilisering i Sverige, att förvaltningsdomstolar, jämfört med de allmänna domstolarna, ofta uppfattas som mer statsnära organ som tar den offentliga förvaltningens sida och som kanske inte alltid har kunskap om andra perspektiv, till exempel mänskliga rättigheter, än de som de är satta att vaka över.
Ett exempel är målet om tiggeriförbudet i Vellinge, där många blev förvånade över att förvaltningsdomstolarna inte alls gick in på Europakonventionen om mänskliga rättigheter, utan behandlade detta som en rent förvaltningsrättslig fråga om ordningslagen.
Utan att ha tittat på Mark- och miljödomstolen och deras specifika roll i de här processerna kan man i alla fall ha som hypotes att det kan finnas liknande aspekter. De har ett visst mandat som kanske gör att de enbart fokuserar på en liten del av lagstiftningen.
Vi kommer också att titta på rättsmobilisering via internationella organ. Det kan vara klagomål till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Det kan också handla om rättsmobilisering där man har använt sig av internationella institutioner för att framställa ett klagomål. Ett exempel är Gállokfallet där tre samebyar uppmärksammade UNESCO:s Världsarvskommitté på att en eventuell gruva kan komma att påverka världsarvet Laponia, vilket bidragit till att fördröja beslutet om gruvan i mer än åtta år. Där har en liten aktion åstadkommit stor aktivitet, som inte var förenat med stora kostnader.
Hur ska ni lägga upp arbetet?
Vi planerar att samla in information, dels via intervjuer, dels genom att kartlägga rättsfall.
Vi vill intervjua olika aktörerna för att förstå deras perspektiv, deras motiv och deras sätt att tänka. Det handlar om företrädare för olika samiska grupper, personer som har varit inblandade i rättsprocesser och jurister som har företrätt olika parter, men också andra aktörer, både motparter och allierade. Vi vill förstå vad som driver dem.
Vi vill också veta mer om dem som har varit tvungna att avstå från rättslig mobilisering för att de helt enkelt inte har råd att försvara sina rättigheter i en domstol. Hur upplever de rättsväsendet?
Hittills har vi skaffat oss en överblick över rättsprocesser där samiska organisationer eller enskilda personer har varit inblandade som parter i ärenden som handlar om landrättigheter. Vi har börjat med de högsta instanserna i Norge, Sverige och Finland. Vi vill se om det finns några mönster – när har de skett i tid, vem vinner, vem förlorar, har man större chans någon domstol och så vidare.
Har du sett någon förändring de senaste åren när det gäller mobilisering av olika aktörer i kampen för samernas urfolksrättigheter?
En sak som vi redan nu kan se är att det finns betydligt fler fall i Sverige och Norge än i Finland. Vi vill förstå vad det beror på. Är möjligheterna att gå till domstol i Finland annorlunda? Eller handlar det om hur renskötseln är organiserad i de olika länderna? Vi vet att renskötsel inte är en skyddad näring i Finland och det kanske leder till att konflikter om landrättigheter och domstolsprocesser ser annorlunda ut.
Jag har noterat att det pågår ett skifte i hur urfolksrättigheter diskuteras i Norden. Det sker positionsförflyttningar och nya allianser uppstår. Miljörörelsen engagerar sig allt mer. Vi ser ökat engagemang bland människorättsaktivister. Det vill vi förstås titta närmare på.
Du skriver i din forskningsansökan att rättslig mobilisering kan avhjälpa orättvisor, men att det också kan öka polariseringen och legitimera ett i grunden orättfärdigt system. Vad menar du?
Det finns många sätt att lösa konflikter när man har motstridiga intressen. Det vi vet från tidigare forskning är att risken – när man tar konflikten till en domstol – är att man ökar splittringen och polariseringen, både inom gruppen och mellan grupper. Det kanske finns andra sätt att lösa konflikten, som kan vara mer konstruktiva?
Rättighetsanspråk i domstol blir ofta binära – någon har rätt och någon har fel. Det kan vara svårt att nå en kompromisslösning.
Samtidigt kan det vara positivt för en social rörelse att driva rättsprocesser för att få upprättelse, eller åstadkomma samhällsförändring. Det kan bidra till att man åtgärdar historiska oförrätter, att man förändrar politiken eller att lagar som är förtryckande upphävs. Man kan använda rättsprocesser att föra upp frågor på dagordningen, eller skapa nya former för deltagande för grupper som är marginaliserade. Den som inte blir hörd i de politiska församlingarna kan åtminstone bli hörd i domstol. Man kan också använda rättsmobilisering som ett hot för att ”tvinga” makthavare till ett politiskt förhandlingsbord.
Vi vet – från rättsmobilisering inom andra områden och andra länder – att processföring kan trigga igång politisk verksamhet, som visar att det som man kanske trodde var omöjligt att förändra, faktiskt är något som går att modifiera. Det går att åstadkomma förändring.
Samtidigt vet vi att rättsmobilisering tenderar att gynna de priviligierade grupperna. Att driva fall i domstol kräver kunskap, resurser, en bra organisation och en förmåga att ta den ekonomiska risk som det innebär att ta en fråga till domstol. Och vilka har det? Ja, de privilegierade.
I domstolen är det juristernas perspektiv som dominerar. Man måste uttrycka sina krav på ett sätt som fungerar i en domstol. De som initialt driver en fråga om landrättigheter kan känna att de blir bortkopplade från processen för att experter går in och styr. Det är synpunkter som vi forskare ofta hör.
När det gäller urfolksrättigheter finns ett dilemma – man kan vinna en strid i en domstol, samtidigt som man rättfärdigar ett system som man i grunden tycker är orättfärdigt. Dessutom är striden inte över även om man vinner. Vad händer efter att en domstolsprocess är avslutad, om man vinner ett stort och betydelsefullt mål, som Girjasdomen i Sverige och Fosendomen i Norge? Efter Girjasdomen såg vi till exempel en ökning av rasism och hot mot samer. Vi såg döda renarna på Girjas samebys marker. En viktig seger i domstol behöver inte betyda att konflikten upphör.
Vi är intresserade av att förstå mer – hur tänker de som har varit involverade i de här processerna i Sápmi. Vilka för- och nackdelar ser de med mobilisering via domstolar? Det är den dubbelheten som är intressant att förstå mer av.
När får vi se de första resultaten?
Det är treårigt forskningsprojekt, där vi hoppas kunna presentera forskningsresultat löpande. Vi har en första forskningsartikel, som ska ut på granskning inom kort.
Dessutom ska vi, utöver projektet, rekrytera en doktorand för att forska om rättsmobilisering i Sápmi, vilket kommer att resultera i en doktorsavhandling inom fyra eller fem år.
TEXT: Kerstin Andersson
