Jag använder ofta Gällivare skogssameby som ett exempel på hur renskötseln pressas från alla möjliga håll. Samebyn har idag en rad olika utrymmeskrävande och störande verksamheter inom sina marker: LKAB:s gruva i Malmberget, Aitikgruvan och den nya gruvan i Liikavaara, E10:an, Malmbanan, Haparandabanan, industriellt skogsbruk i större delen av området, skotertrafik, naturturism och sedan några år också planer på tre stora vindkraftsanläggningar.
Ovanpå detta kom nyheten att det australiska prospekteringsbolaget Talga gjort ett lovande fynd av litium längs ett 14 kilometer långt stråk öster om Aitikgruvan. Undersökningstillstånden omfattar 134 kvadratkilometer. Det är naturligtvis långt ifrån säkert att detta till slut leder till en gruva, men det framgår av bolagets pressmeddelande att det planeras för fortsatta provborrningar och med all säkerhet kommer detta att vara ett projekt som är aktuellt under ett antal år framöver. Därmed blir det ytterligare ett störande och oroande moment för en sameby som redan är pressad av en rad andra verksamheter.
Jag tycker att detta exempel tydligt visar på den mycket omfattande exploateringen av naturresurser i norra Sverige. En artikel i tidskriften Nature tidigare i år visade att 85 procent av Nordkalotten nyttjas för någon form av verksamhet som påverkar naturen. Det visar också att det idag inte finns något regelverk som sätter gränser för hur mycket det går att inkräkta på samebyars marker. Det går alltid att lansera ytterligare ett projekt som tar de allt mindre områden som är någorlunda opåverkade i anspråk.
Arne Müller, Norrlandsparadoxen 2023-08-30
