”Påståendet att rennäringen tränger undan andra ger en förenklad bild. Skogsbruk, gruvor, energiproduktion och turism verkar redan inom samma områden. Konflikterna i norr uppstår därför inte av att ett intresse är för starkt, utan av att flera tunga markanvändningar tillåts sammanfalla utan att den samlade påverkan hanteras tillräckligt. Rennäringen är inte den dominerande parten – den är en av de mest påverkade. Det Kristdemokraternas beskriver som en ”obalans” bygger på en felaktig bild av hur svensk rätt är uppbyggd.” Det skriver renskötaren Tomas Marsja, ordförande i Girjas sameby, i en replik till Ebba Busch utspel i Svenska Dagbladet.
Det som nu av Kristdemokraterna på SvD Debatt beskrivs som en ”obalans” i norr bygger på en felaktig bild av hur svensk rätt är uppbyggd. Renskötseln är inte ett politiskt särintresse. Den vilar på rättigheter som erkänns i både grundlag och rättspraxis. Enligt Regeringsformen (1974:152) ska samernas möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samhällsliv främjas. Renskötseln har i lagstiftning och praxis bedömts vara en bärande del av denna kultur.
Detta klargjordes i Girjasdomen, där Högsta domstolen fastslog att samebyns rätt till jakt och fiske bygger på urminnes hävd. Det innebär att rätten inte ytterst grundas på statliga beslut, utan på en självständig rätt med historisk kontinuitet. Statens handlingsutrymme är därmed rättsligt begränsat.
Det är en avgörande utgångspunkt. Frågan handlar inte om att fritt väga olika intressen mot varandra, utan om att staten redan är bunden av rättsordningen. Sverige har dessutom internationella åtaganden, bland annat genom FN:s deklaration om urfolks rättigheter, som innebär att urfolks markanvändning ska respekteras.
Rennäringen är inte den dominerande parten – den är en av de mest påverkade.
Påståendet att rennäringen tränger undan andra ger en förenklad bild. Rennäringen bedrivs över stora arealer, men nästan alltid parallellt med andra verksamheter. Skogsbruk, gruvor, energiproduktion och turism verkar redan inom samma områden. Rennäringen har inte exklusiv markanvändning, utan är beroende av sammanhängande betesmarker för att fungera. Konflikterna i norr uppstår därför inte av att ett intresse är för starkt, utan av att flera tunga markanvändningar tillåts sammanfalla utan att den samlade påverkan hanteras tillräckligt. I många fall har exploateringar tillåtits med betydande konsekvenser för renskötseln, något som också uppmärksammats i myndighetsunderlag och forskning.
Det innebär att bilden behöver nyanseras. Rennäringen är inte den dominerande parten – den är en av de mest påverkade.
Förslaget att minska renstammen saknar i den form det framförs en tydlig rättslig förankring. Renantalet regleras redan inom ramen för Rennäringslagen (1971:437) och anpassas efter betesförhållanden, rovdjurstryck och klimatvariationer. Ett generellt politiskt beslutat minskat renantal, utan koppling till dessa faktorer, väcker frågor om proportionalitet och om förenlighet med grundlagens egendomsskydd samt Sveriges internationella åtaganden.
Även argumentet att staten måste ”återta kontrollen” över marken bortser från rättsläget. Efter Girjasdomen kan staten inte ensidigt bortse från rättigheter som fastställts i domstol. Förändringar i den riktningen kräver lagstiftning och måste samtidigt hålla inom ramen för grundlag och internationell rätt.
Detta är därför inte enbart en politisk avvägning, utan en rättsfråga.
Kärnproblemet i norr är inte att rennäringen har en för stark ställning, utan att rättigheter inte alltid tillämpas konsekvent i praktiken. Konflikterna drivs i stor utsträckning av kumulativa effekter av exploatering och av att den samlade påverkan på mark och ekosystem inte beaktas fullt ut i beslut.
Att i det läget peka ut rennäringen som problemet riskerar att rikta fokus fel.
En långsiktigt hållbar utveckling i norra Sverige förutsätter i stället att rättsordningen tillämpas konsekvent. Det innebär att lagar och domar följs, att markanvändning prövas med hänsyn till helheten och att staten tar ansvar för alla berörda rättigheter – inklusive urfolksrätten.
Det som nu föreslås är därför inte en ny balans, utan ett steg bort från de rättsliga principer som redan gäller.
Tomas Marsja, renskötare och ordförande i Girjas sameby
Repliken är publicerad i Svenska Dagbladet 2026-04-22.
Bild på renhjord: Erik Nylander
