”Det är uppenbart att Ebba är ute på fisketur igen, med förhoppning om napp på ett gammalt, slitet bete: att ställa samer mot “vanligt folk”, som om urfolksrättigheter vore ett särintresse bland andra. Det är en välbeprövad krok i svensk politik – enkel att kasta ut, billig att använda och alltid riktad nedåt.” Det skriver juristen och rättshistorikern Nils-Johan Päivö.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 april 2026 argumenterar Ebba Bush och Kristdemokraterna för en “ny balans” i Norrlandspolitiken. Partiet menar att rennäringens inflytande över markanvändning bör minska, att renstammen bör reduceras, att stöden ska omprövas och att rennäringen inte längre bör vara riksintresse i nuvarande form. Det beskrivs som ett sätt att återställa statens ansvar för helheten och för allmänhetens tillgång till mark, jakt och fiske. Det innebär i praktiken en konfiskation av samiska rättigheter. Varför inte ta alla rättigheter när man ändå håller på, till exempel konfiskera alla privata marker inom de samiska områdena så att allmänheten får tillgång till dessa. Så får den mäktiga staten styra över allting. Detta måste ju ingå i KD:s politiska målsättning.
Det starkaste motargumentet ur samisk synpunkt är att KD behandlar renskötsel som om den vore ett vanligt näringsintresse. Detta är en felaktig utgångspunkt. Renskötselrätten är inte bara en näringsfråga utan en del av samernas ställning som urfolk. Enligt regeringsformen ska det allmänna främja det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla sitt kultur- och samfundsliv. Sametinget framhåller också att renskötselrätten bygger på urminnes hävd och inte är ett privilegium som staten fritt kan ge eller ta tillbaka.
Att renskötselområdet omfattar ungefär halva Sveriges yta betyder dessutom inte att samerna kontrollerar halva landet. Stora delar av området är inte brukbara som renbete, och juridisk areal är inte detsamma som faktisk makt över marken.
Att beskriva renskötselrätten som ett övermått av privilegier vänder därför orsak och verkan baklänges: det som försvaras idag är redan en beskuren rest av en äldre och bredare relation till mark och vatten.
KD antyder också att rennäringens status som riksintresse fungerar som ett slags veto mot annan markanvändning. Så ser inte rättsläget ut. Enligt miljöbalken ska riksintressen vägas mot varandra, och företräde ges åt det som bäst främjar långsiktig hushållning med mark och vatten.
Problemet är inte att avvägningar sker, utan hur de sker. Forskning och myndighetsunderlag pekar på att beslut ofta fattas projekt för projekt, utan att de samlade effekterna synliggörs. Många små intrång blir tillsammans ett stort.
Sanningskommissionens forskning visar att just denna fragmentering är central: en begränsad betesyta kan inte tåla obegränsat många exploateringar. Svaret till Ebba blir därför inte mindre hänsyn till renskötseln, utan bättre och mer samlad prövning av allt annat som redan tränger undan den.
Frågan om renantal visar samma sak. KD kräver minskad renstam, men renskötseln är redan reglerad genom att Länsstyrelsen fastställer högsta tillåtna renantal i varje sameby. Sametinget visar dessutom att vinterhjorden minskat och pekar på orsaker som rovdjur, minskat bete, klimatförändringar och brist på lavskogar. Ett generellt krav på att minska renstammen framstår därför mer som politisk signal än som väl underbyggd analys.
När man ser på markägandet blir det också svårt att hävda att renskötseln är den dominerande makten i norr. Den största delen av produktiv skogsmark ägs av privata markägare, bolag och staten. Konflikten står därför inte främst mellan staten och renägarna, utan mellan samisk markanvändning och mycket större ekonomiska intressen som skogsbruk, gruvor, energi och infrastruktur.
Forskning visar också att de största förändringarna i beteslandskapet främst orsakas av dessa verksamheter. Lavskogar har försvunnit i stor omfattning, vilket direkt försvårar vinterbete. Vindkraft, gruvor och klimatförändringar förstärker trycket ytterligare.
Slutsatsen är att rennäringens riksintresse inte är ett uttryck för samisk övermakt, utan ett minimiskydd mot betydligt starkare krafter. Den mest konsekventa linjen är därför inte att reducera samisk bruksrätt, utan att rikta blicken mot den privata och bolagsmässiga kontrollen över mark som formar villkoren i norr.
Kanske är problemet inte att samerna tagit för mycket plats, utan att vissa fortfarande tycker att de borde synas mindre.
Om man verkligen vill tala om vem som “tagit för mycket plats” i Norrland får man kanske börja med skogsbolag, gruvkoncerner och statliga exploateringsprojekt – inte med renar som försöker hitta lav under ännu en isvinter. Men det är förstås lättare att sparka nedåt än att bråka med dem som faktiskt äger halva landskapet. Att kräva färre renar låter handlingskraftigt i en debattartikel; att utmana kapital och markkoncentration kräver betydligt mer än en välpressad kavaj.
Det är ju uppenbart att Ebba är ute på fisketur igen, med förhoppning om napp på ett gammalt, slitet bete: att ställa samer mot “vanligt folk”, som om urfolksrättigheter vore ett särintresse bland andra. Det är en välbeprövad krok i svensk politik – enkel att kasta ut, billig att använda och alltid riktad nedåt. Men betet är så nött att man kan undra vem som fortfarande nappar. Kanske är problemet inte att samerna tagit för mycket plats, utan att vissa fortfarande tycker att de borde synas mindre.
Nils-Johan Päivö, jurist och rättshistorisk forskare verksam vid Sámi allaskuvla, Sámi University of Applied Sciences i Kautokeino
