I den politiska debatten framställs det allt oftare som att mänskliga rättigheter står i konflikt med säkerhet, klimatpolitik och industriell konkurrenskraft. Denna motsättning är falsk. En ny rapport från FN:s utvecklingsprogram, UNDP, visar att respekt för mänskliga rättigheter inte försvagar ekonomisk utveckling eller konkurrenskraft. Tvärtom pekar forskningen på att verksamheter som tar rättigheter på allvar blir mer stabila, mer effektiva och bättre rustade för långsiktiga utmaningar.
Europa befinner sig i ett avgörande skede. Säkerhetspolitiken har skärpts, den gröna omställningen accelererar och EU betonar behovet av att bli mer självförsörjande på kritiska mineraler. Mot bakgrund av kriget i Ukraina, sårbara globala leveranskedjor och ökade geopolitiska spänningar fattas beslut i högt tempo. Men just när trycket ökar måste grundläggande principer hållas fast vid. Mänskliga rättigheter – inklusive urfolks rättigheter – kan inte göras till ett hinder som ska rundas i jakten på snabba lösningar.
Slutsatsen i FN-rapporten från UNDP är central i den europeiska diskussionen om mineraler och råvaror. EU:s ambition att säkra tillgången till strategiska mineraler är begriplig. Men självförsörjning kan inte bygga på att rättsstatsprinciper, urfolksrätt och lokalt självstyre sätts åt sidan. Om den gröna omställningen ska vara legitim och långsiktigt hållbar måste den också vara rättighetsbaserad.
Ändå ser vi nu motsatta tendenser i Sverige. Beslutet om grafitgruvan i Nunasvaara i Kiruna kommun illustrerar problemet. I ambitionen att snabbt säkra strategiska mineraler har regeringen drivit igenom projektet trots tydligt motstånd från samiska rättighetsinnehavare, kommunen och miljöorganisationer. Invändningar om mänskliga rättigheter avfärdas ibland som naiva eller verklighetsfrånvända. Men här finns skäl att stanna upp och fråga sig vad som faktiskt skiljer Sverige från andra gruvnationer.
Var går gränsen – och vems mänskliga rättigheter anser vi att det är acceptabelt att åsidosätta?
Det Sverige ofta lyfter fram internationellt är att vi är ett demokratiskt land som respekterar mänskliga rättigheter, och att gruvverksamhet därför bedrivs under höga krav på rättssäkerhet, miljöhänsyn och samhällsansvar. När utländska bolags intressen tillåts väga tyngre än samiska rättigheter, kommunalt självstyre och miljöaspekter riskerar denna självbild att urholkas. Då uppstår en nödvändig fråga: var går gränsen – och vems mänskliga rättigheter anser vi att det är acceptabelt att åsidosätta?
Samerna är Europas enda erkända urfolk. Våra rättigheter till mark, vatten, kultur och näringar är skyddade genom internationell rätt och gäller även i tider av säkerhetspolitisk oro och industriell omställning. Erfarenheterna från Sápmi visar att exploatering utan respekt för samiska rättigheter leder till konflikter, rättsprocesser och förlorad legitimitet – vilket i praktiken försenar projekt och ökar kostnader.
Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att behandla mänskliga rättigheter som ett hinder i kris och omställning. Eller så gör vi dem till en integrerad del av säkerhets-, närings- och klimatpolitiken. Att värna mänskliga rättigheter – inklusive urfolksrätt – är inte ett hinder för säkerhet eller grön omställning. Det är en förutsättning för ett demokratiskt, rättssäkert och långsiktigt hållbart samhälle.
Åsa Larsson Blind, styrelseledamot i Sametinget
Källor:
- UNDP (2025): Human Rights vs. Competitiveness – A False Dilemma?
- Regeringskansliet (2026): Regeringen antar detaljplan för ny grafitgruva i Kiruna kommun
Flygfoto över Kiruna, fotograf Erik Nylander
Porträttbild på Åsa Larsson Blind, fotograf Rebecca Lundh
Debattartikeln är tidigare publicerad i NSD 6 februari 2026
