De som ser skyltarna med ”Odlingsgränsen” längs vägarna i Sápmi är ofta undrande. Några gissar att gränsen visar hur långt upp man kan odla potatis eller något annat nyttigt. Så är det inte. Skyltarna är minnesmärken över den kolonisationsgräns som drogs 1890 för att skydda samiska marker från ytterligare kolonisation och exploatering.
Den svenska staten övergav bara några år senare beslutet för att starta en mycket stor exploatering och industrialisering i Sápmi. Den provisoriska odlingsgränsen från 1867 flyttades flera mil västerut för att legalisera gruvan i Malmberget och vattenkraftstationen i Porjus, och malmbanan byggdes vidare mot Kiruna.
Men gränsen har fortfarande juridisk betydelse. År 2020 gav Högsta domstolen Girjas sameby rätten att förvalta småviltsjakt och fiske på samebyns marker väster om odlingsgränsen.
Odlingsgränsen finns kvar trots att den förlorat sitt ursprungliga syfte. Den har skiftat innebörd – från att skydda till att begränsa flera samiska rättigheter. Av de traditionella samiska näringarna, fiske, fångst/jakt, handel, duodji och transporter, betraktas genom lagstiftningen i huvudsak enbart renvinterbete nedanför odlingsgränsen som en samisk näring och rättighet.
Den svenska staten prioriterade i början av kolonisationen skogen främst som energiresurs till gruvnäringen då skog och träkol användes i stor skala, men så småningom ökade skogens värde då trävaror och sågat trä började exporteras från Sápmi. Under 1800-talet expanderade den svenska skogsindustrin stort och Sverige blev världens största exportör av sågade trävaror 1870. Nu ställer EU krav mot avskogning och för att skydda den biologiska mångfalden, men skogsindustrin, bland annat SCA, ökar istället avverkningarna även i omdiskuterade områden där samebyns intressen inte beaktas. Naturligtvis stretar även den svenska regeringen mot EU-reglerna om skogen.
Samer blev nybyggare
Det var vanligt att samer startade nybyggen för att hävda och försvara sina traditionella skatteland. De samiska nybyggarna bedrev fiske, fångst, renskötsel och småbruk och hade naturligtvis goda kunskaper i sina traditionella näringar på sina gamla land.
Eftersom staten hade intresse av att få bort alla samer öster om odlingsgränsen omdefinierades dessa samer till nybyggare. Kyrkan stod för administrationen och i kyrkböckerna förvandlades samen ”Bávvan Ánndaris” till ”bonden Anders Persson” eller ”nybyggaren Anders Persson” ofta på en del av familjens gamla samiska skatteland som nu blev svenskt. I vissa socknar var det upp emot hälften av alla samer som blev nybyggare på det här sättet. Detta är en ganska okänd del av försvenskningspolitiken.
Denna statliga avvittringsprocess genomfördes av Länsstyrelserna med handräckning från Lantmäteriet och Svenska kyrkan.
Idag har Statens geologiska undersökningar (SGU) i uppdrag att öka Sveriges attraktionskraft som gruvland och stärka förutsättningarna för prospektering. Det kommer att påverka Sápmi ytterligare. Exploateringstrycket kan nu också motiveras av att svenska staten snabbt måste rusta upp militärt, vilket skett flera gånger tidigare med Ryssland som fiende.
De gamla kungliga, statliga institutionerna säkerställer att Sápmi fortsätter som råvaruförråd så att Sápmi bit för bit kan styckas upp och fragmenteras i skogsindustri, vattenkraftsindustri, gruvindustri, vindkraftsindustri, energidistribution, vägar, järnvägar samt fritids- och rekreationsområden.
Därför undviker svenska staten noga att beskriva hur alla samiska skatteland övertagits med tvång, förstatligats, privatiserats, bolagiserats och exploateras.
Naturligtvis även denna gång utan någon rättvis fördelning till ortsbefolkningen i Sápmi.
Per Lidström, Gällivare
