Svenska kyrkan presenterade den 3 mars en ny rapport ”Svenska kyrkan som markägare i norra Sverige” av Urban Claesson, professor i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Rapporten visar hur statliga beslut, överenskommelser, köp och donationer har spelat en roll i hur kyrkans markinnehav har vuxit fram. Urban Claesson menar att det inte går att bevisa om kyrkans mark har tillhört samerna.
Professor Nils-Johan Päiviö är kritisk. Han har granskat rapporten ur samiskt perspektiv och skriver ”frånvaro av skriftlig dokumentation riskerar att likställas med frånvaro av rätt.”
Ur ett samiskt perspektiv framträder kyrkoetableringen inte som en process där staten tog obrukad mark i anspråk, utan som en där redan existerande samiska territorier och rättigheter övertogs, omtolkades och integrerades i ett nytt maktsystem.
Marken ligger kvar, bruket kan delvis bestå, men beslutsmakten förskjuts.
Den empiriska genomgången beskriver hur kyrkliga boställen i de nordliga stiften etablerades i skärningspunkten mellan statliga ambitioner och lokala samiska marksystem. Ett samiskt perspektiv förskjuter dock fokus från frågan om vad som kan beläggas i arkiven till frågan om hur rättigheter omvandlades när de översattes från samisk sedvana till statlig och kyrklig institution. Analysen tar därför fasta på relationen mellan erkännande och övertagande, samt på hur frånvaro av skriftlig dokumentation riskerar att likställas med frånvaro av rätt.
Dokumentationens problem
Källmaterialet är i huvudsak producerat av statliga och kyrkliga aktörer. Samiska anspråk blir synliga främst när de korsar administrativa behov – vid skattläggning, konflikter eller lantmäteriförrättningar. Detta skapar en strukturell skevhet där samisk rätt framträder fragmentariskt och ofta indirekt. När forskningen konstaterar att ursprungligt ägande är ”höljt i dunkel” säger det därför lika mycket om arkivens karaktär som om de faktiska förhållandena.
Kontinuitet och omvandling
I flera fall tycks prästborden ha uppstått genom att hela eller delar av lappskatteland överfördes till kyrkan. Detta kan tolkas som ett erkännande av att marken redan var ordnad och besutten. Samtidigt innebär själva införlivandet i kyrkans system en kvalitativ förändring: rätten institutionaliseras inom en kolonial förvaltningsram där yttersta auktoritet ligger hos kronan.
Ur samiskt perspektiv är detta inte enbart kontinuitet, utan även expropriation genom transformation. Marken ligger kvar, bruket kan delvis bestå, men beslutsmakten förskjuts.
Variation mellan regioner
Materialet visar att graden av ensidighet i statens agerande varierade. Där statens ekonomiska eller geopolitiska intressen var starka framträder mer direkt styrning och svagare spår av förhandling. Där trycket var mindre tycks kyrkans företrädare i högre grad ha behövt luta sig mot befintliga samiska legitimiteter.
Detta innebär dock inte att samiskt inflytande var jämbördigt; snarare visar det hur koloniala processer ofta är beroende av lokala strukturer för att fungera. Samiska system blev därmed både förutsättning för och objekt för expansionen.
Svenska kyrkan som markägare i norra Sverige
Under 1700-talet märks ett skifte där mark allt oftare definieras som kronans och därmed som möjlig att disponera utan att tidigare bruk erkänns som ägande. Termen ”odisponerad” fungerar här performativt: genom att benämna marken på detta sätt skapas ett utrymme för nya anspråk. Konflikter om fiske och slåtter visar dock att denna språkliga omklassificering inte utan vidare accepterades i praktiken.
Samexistens och parallella ordningar
Trots statliga anspråk pekar mycket på att prästbord och samiska nyttjanden under lång tid levde sida vid sida. Detta kan förstås som parallella rättsordningar där den ena hade större formell makt men den andra fortsatt social och praktisk tyngd. Först i takt med ökad kolonisation och intensifierad förvaltning hårdnade gränserna.
Slutsats
Ur ett samiskt perspektiv framträder kyrkoetableringen inte som en process där staten tog obrukad mark i anspråk, utan som en där redan existerande samiska territorier och rättigheter övertogs, omtolkades och integrerades i ett nytt maktsystem. Erkännandet av lappskattelandens existens gick hand i hand med deras omvandling.
Den centrala insikten blir därför att kolonisationen inte främst utplånade samiska strukturer; den byggde vidare på dem – men på villkor som gradvis försköt kontrollen från samiska kollektiv till stat och kyrka.
Nils-Johan Päivö, jurist och rättshistorisk forskare verksam vid Sámi allaskuvla, Sámi University of Applied Sciences i Kautokeino
