Nu sällar sig Hanne Kjöller och Dagens Nyheter till kören som hetsar mot renskötande samer. Det verkar pågå en kampanj för att förminska samiska rättigheter och bana väg för ytterligare markexploateringar i Sápmi. Läs Mats Jonsson krönika, som svar på Hanne Kjöllers artikel på Dagens Nyheters ledarsida den 18 oktober.
”Lapparna! Dessa plågoandar, dessa våra tyranner som ligga över oss hela året om!” Så skrev William Farup, patron vid Ljusnedals bruk i Härjedalen, på 1880-talet. Det finns en lång tradition av att utmåla renskötande samer som en privilegierad elit som hotar utveckling och framåtskridande, en tradition som Hanne Kjöller nu skriver in sig i.
För att förstå dagens konflikter måste vi känna till hur de uppstod. Hos den svenska allmänheten är kunskaperna om den samiska historien högst begränsade, och det är därför extra viktigt att en tongivande skribent i landets ledande dagstidning inte förbigår den historiska bakgrunden på ett sätt som skapar en falsk bild av dagens situation och riskerar att svartmåla en grupp som redan hatas i vida kretsar.
Kjöller nämner ingenting om hur samebysystemet uppstod, vilket för en oinsatt läsare skapar bilden av en elit, en samisk adel, som roffat åt sig på andra samers bekostnad. En grupp som ställer orättfärdiga krav och står i vägen för den gröna omställningen. Efter att ha lagt under sig samernas tillgångar är de nu ute efter Sveriges! Ja, hela Europas rättmätiga tillgångar!
Kjöller menar att Girjasdomen banar väg för den största jordreformen i Sveriges historia – hon är inte helt tydlig, men jag förmodar att hon menar att Högsta domstolens domslut om småviltsjakt i förlängningen skulle ge samebyarna full kontroll över sina marker. Oklart hur.
Klart som vattnet i en fjällbäck är däremot vad som verkligen är tidernas största jordreform i Sverige: avvittringen under 1800-talet, då staten bestämde att all mark i norr som inte var uppodlad skulle tillhöra staten. Omkring nio miljoner hektar mark berördes, till största delen samiska skatteland. Den 15 oktober 1887 kallade kronofogden samtliga samer i Arvidsjaur till ett möte, där han samlade in ägandebevisen till deras skatteland ”för undersökning”. Dessa ägandebevis syntes aldrig till igen, och flera av de samiska familjerna kom senare att tvångsförflyttas när staten givit deras marker till nybyggare.
Äganderätten brukar vara central för liberaler som Hanne Kjöller. Om samtliga bönder i södra Sverige fått sin mark konfiskerad av staten för bara ett par tre generationer sedan, hade det förmodligen setts som ett av de värsta statliga övergreppen i Sveriges historia, och liberalerna hade sannolikt kämpat för deras upprättelse. Nu rör det samer, och då är äganderätten ointressant. Hur kan det vara möjligt? Jag kan bara komma på tre anledningar: okunskap, klasshat eller rasism.
I debatten återkommer ofta ordet ”privilegierad” när man talar om samebyarna, eller inte sällan om samer i allmänhet. När staten konfiskerade samernas marker och inskränkte deras frihet formulerade lagstiftarna samernas kvarvarande rättigheter på sina gamla marker som just privilegier. En inskränkning av ens självklara rättigheter på den mark man ägt och betalat statlig skatt för, paketerades av staten som ett speciellt privilegium man kom i åtnjutande av. Den groteska omformuleringen lurade inga samer då, men väl skribenter och debattörer 2023. Särskilt lättlurad blir man om myten om den privilegierade samen passar in i ens agenda.
Motsättningen mellan samebymedlemmar och ickemedlemmar skär som ett djupt sår genom det samiska samhället i Sverige. I Sametinget går konfliktlinjen inte mellan höger och vänster, utan mellan renägare och icke renägare. Men hur blev det så? I 1928 års renbeteslag definieras ”lapp” som ”renägare”. I statens ögon är en same utan renar inte längre same, och får inte längre vara med i lappbyn (den tidens föregångare till dagens samebyar). En hel generation samer som försörjt sig på en blandning av jakt, fiske, skogsarbete och småskalig renskötsel kastades ut ur lappbyarna och förlorade rätten till jakt och fiske på sina traditionella marker. En av dessa var min farfar. Som så många andra samer i sin generation blev han arbetare och förteg sin bakgrund för att passa in, för att skydda sig och sina barn från fördomar och rasism. Först när farfar var död fick vi veta att vi var samer.
Samebysystemet är svenska statens uppfinning, ett kolonialt påhitt för att kontrollera de renskötande samerna. Huvudanledningen till att det är så svårt att bli samebymedlem är att staten, i form av länsstyrelsen, sätter ett tak för hur många renar en sameby får ha. För varje ny medlem som släpps in måste medlemmarna alltså minska sitt eget renantal, tar man emot en större grupp nya medlemmar minskar varje medlems tillåtna renantal till en punkt där ingen medlem längre kan försörja sig på renskötseln. Detta är ingenting som samer bestämt, samer har inte fått fatta några beslut om renskötseln i Sverige på hundratals år. Det enda beslut man kan fatta är att lägga ner.
Som det ser ut nu är alternativet till samebyarna ingen renskötsel alls. Och hur stora invändningar jag än kan ha mot samebysystemet, så är de vad vi har. När jag sökte mina rötter bland Malås skogssamer blev jag djupt tacksam för att Malå sameby fortfarande existerar, och har behållit traditioner och minnen som annars gått förlorade. För mig och andra assimilerade samer är samebyarna en ark, ett bibliotek, ett levande arkiv där vår förlorade historia har bevarats.
Många debattörer har lite yrvaket vänt sig norrut sedan ”den gröna omställningen” utropats till mänsklighetens räddning. 1880-talets tankegods, som under lång tid mestadels förvaltats av jägarlobbyn och skogs- och gruvindustrin, återkommer i allt vidare cirklar. Den koloniserade minoriteten är i själva verket en privilegierad elit, ett hot mot vårt välstånd, vår framtid. Norrlänning ska ställas mot norrlänning, same mot same. Det är hög tid att lyfta blicken från försöken att splittra oss i norr, att höja fingret mot regering och riksdag, och säga JAG ANKLAGAR.
Text: Mats Jonsson
Foto: Frida Sjögren
