Mitt i livet inser jag att det är något som saknas. En stor pusselbit i mitt liv är borta. Min pappa dog i en olycka när jag var bara tre år. Jag har ingen kunskap om min pappas släkt. Det är något som fattas. Det gnager i mig, men hur ska jag göra?
Jag bestämmer mig för att göra ett DNA-test och börja släktforska och det tar inte många dagar innan jag inser att min farfar och farmor är samer. Samer? Då var ju min pappa same. Varför visste inte min mamma det? Förvirringen och tvivlen är många, innan jag inser att jag inte har tagit fel på fakta. Min pappas familj har bokstavligt talat tagit med sig hemligheten om att de var samer i graven.
Nu börjar en intensiv jakt på information. Jag måste få veta så mycket som möjligt – om allt! Den samiska historien, hantverket, kulturen, kläderna, religionen – och min släkt.
Jag vill kunna rösta i Sametinget och blir antagen i röstlängden 2020. Jag tar på mig min vackra kolt på valdagen och känner stolthet över att vara del i ett större sammanhang. Men jag känner också sorg för att jag troligen alltid kommer att känna mig en smula utanför, eftersom jag inte har varit en del av min samiska släkts historia. Men min önskan om att få tillbaka så mycket kunskap om familjen och släktingarna som möjligt är stark. Rätten till det efternamn min farfar hade – Niia – står högt på agendan.
Den 31 januari 2020 skickar jag in en förfrågan om namnbyte till Skatteverket. Jag är väl medveten om namnlagens utformning och argumenterar för att jag har särskilda skäl till att få återta Niia. Det är ett namn från ett folk som tillhör en minoritet och har ett särskild skydd som urfolk. Men jag stöter direkt på patrull eftersom min pappa hade valt att bli adopterad av sin styvfar när han blev myndig. Enligt namnlagen har jag då förlorat all rätt till min biologiska farfars efternamn. Skatteverket anser inte att de behöver ta hänsyn till minoritetslagstiftningen eller urfolkskonventionen.
Den 18 maj 2020 skickar jag en överklagan till Förvaltningsdomstolen och tre månader senare mottar jag beslutet från Förvaltningsrätten, som har tagit ett beslut till min fördel och menar att Skatteverket inte tagit hänsyn till §13 i namnlagen om särskilda skäl.
Jag är otroligt glad, men det tar bara några timmar efter att beslutet mejlats ut tills jag får ett samtal från Skatteverket som meddelar att på grund av en teknisk miss har de ”glömt” att skriva att de redan tagit hänsyn till §13 och att jag måste göra om hela överklagningsprocessen. Jag satt en bra stund och stirrade tomt framför mig tills tårarna och frustationen kom.
I min nya överklagan till Kammarrätten ifrågasätter jag Skatteverkets förmåga att tolka §13 med hänsyn till bland annat SOU 2006:19 där man under 2.2 kan läsa: ”konventionsåtagandena innebär att nationella minoriteter ska ges möjlighet att påverka frågor som berör dem”. Alla rättigheter som tillhör minoritetsgrupper borde även jag ha rätt till, oavsett om min far valde att bli adopterad i vuxen ålder av sin styvfar. Kammarrätten avslår min överklagan 2021.
Det har nu gått mer än två år sedan jag inledde processen med efternamnet. Jag väntar på besked från Högsta förvaltningsdomstolen om jag får prövningstillstånd
Mitt efternamn är Niia – om jag får rätt i domstolen.
Text: Madeleine Körössy
Fotografier: Privat
SVT Sápmi har följt Madeleines resa i sin pappas fotspår. Här kan du se reportaget Madde möter Niia
