Lis-Mari Hjortfors, samisk etnolog och berättare, medverkade under Minnesdagen – Hundra år i rasbiologiska institutets skugga den 17 februari 2022, arrangerad av Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet. Här kan du läsa hennes tal.
Ett fotografi är en ögonblicksbild och berättar något för oss utan ord och hjälper oss att minnas. Ett foto kan betyda så mycket mer än att bara vara en bild. Fotografiet ger oss en känsla av att se världen sådan den verkligen är. Eller?
Jag har en släktsbild i min ägo, där man ser min farmor och hennes syskon och mor. Men det är inget vanligt släktfoto, som jag trodde under min tidiga uppväxt. När jag kom upp i tonåren och tittade på fotot igen, så undrade jag om det stod noterat någonstans vem som hade tagit bilden. Det var då jag upptäckte att fotot hade en stämpel på baksidan. Där det stod det Rasbiologiska institutet, Uppsala. Plötsligt förändrades fotografiet. Det var inget vanligt släktfoto. Bilden vände upp och ner på min värld. Vad hade Rasbiologiska institutet gjort? Varför hade de tagit bilden? Varför reste de till lulesamiskt område? Den här historien har följt mig genom åren.
Genom att berätta om släktsbilden så synliggör jag en del av den mörka och dolda historien om rasbiologi. Det blir ett sätt att få tillbaka vår värdighet.
Jag funderar mycket på mina släktingars tankar och känslor. Jag funderar också på om de visste vad som försiggick. Jag har också tänkt på detta med att tvingas ställa upp i vetenskapens tjänst. Här har myndighetspersoner en maktposition gentemot samerna. Det är många familjer som bär på minnen av övergrepp och kränkningar som har tystats ned. Jag mådde fysiskt illa när jag såg på fotografiet igen och blev ledsen när jag tänkte på vad mina släktingar har fått utstå.
Men jag har också tänkt att genom att berätta om släktbilden så synliggör jag en del av den mörka och dolda historien om rasbiologi. På ett sätt får vi, min farmor, hennes syskon och mor upprättelse. Det blir ett sätt att få tillbaka vår värdighet. Det får inte bli en glömd historia i ett arkiv. Att ta upp den här historien och gå tillbaka är att blotta sig en gång till. Men det är viktigt att jag gör det. För mig har denna släktbild blivit otroligt känsloladdad och viktig. Bilden berättar för mig att det värsta en person kan råka ut för är att avfotograferas med tvång.
Det värsta är att den mörka historien har kommit mig in på livet. Den har klivit rakt in i min familj.
1900-talets rasbiologiska undersökningar är en historia som har tystats ner. Under dessa undersökningar avfotograferades samer med eller utan kläder och de mättes också. Det värsta är att den mörka historien har kommit mig in på livet. Den har klivit rakt in i min familj. Jag funderar också på vem som gett vetenskapsmännen rätten att klampa in på detta sätt. Det är viktigt att säga ifrån, att synliggöra. Den här historien får man inte glömma. Tyvärr har min bild av Sverige fått en annan innebörd. Jag trodde att Sverige var ett jämlikt föregångsland.
En annan del av den här historien är att det handlar om etik och moral. Vad hade dessa personer som fotograferade och uppmätte folk för etiska regler? Förstod de vilken makt de hade i hur en bild tolkas? Jag tolkade min bild som en vanlig släktbild. Men den föreställningen förändrades när jag fick reda på att fotot var taget av Rasbiologiska institutets medarbetare.
De här vetenskapsmännen som kom ut på fältet tog vad de ville ha och for sin väg. Jag tror inte att mina släktingar kunde ana vad dessa foton egentligen skulle användas till. Fotografen och forskarna hade sina syften. Utifrån dagens normer och värderingar kan man utgå från att samerna utsattes för kränkande behandling. De rasbiologiska undersökningarna var ett uttryck för de uppfattningar som fanns i samhället under de första årtiondena på 1900-talet.
Jag hade bestämt mig för att ta tillbaka vår värdighet. Jag ville att historien om rasbiologi och fotografering skulle diskuteras. Det är som när man i urfolkssammanhang talar om att man vill ta tillbaka den egna kulturen och traditionerna. Man tror på sitt eget ursprung och sina sedvänjor.
Kränkningen av samer och andra människor fortsätter i Sverige genom det tillgängliga bildarkivet.
För ett par år sedan var jag på Carolina Rediviva, en del av Uppsalas universitetsbibliotek som inrymmer Rasbiologiska institutets arkiv. Jag var där med två andra representanter från Sametingets etiska råd. Biblioteket hade förberett vår ankomst genom att ta fram flera fotoalbum. Det var foton på samer i gáppte, med och utan kläder. Det var män, kvinnor och barn.
Jag såg flera foton på min släkt, bland annat ”min släktbild”, och flera enskilda foton på min farmor, syskon och mor. Jag blev så arg och ledsen av att se dessa bilder. Min släkt var i ett utsatt läge när fotografierna togs, och är det än idag.
Min familj blir fortsatt kränkt och jag kan inte skydda dem. Det värsta var att vi fick lov att fota av bilderna med våra mobilkameror. Kränkningen av samer och andra människor fortsätter i Sverige genom det tillgängliga bildarkivet. Jag blir ständigt påmind om Sveriges rasistiska förflutna.
