En hel dalgång ska fyllas upp med gruvavfall, fem sjöar kommer att täckas. En dammolycka hotar dricksvattnet för 37 000 Piteåbor. Är det värt det? Vem tjänar på det?
Pajala förlorar skatteintäkter trots att gruvan går på högvarv, i Kiruna beräknas man gå miste om mer än 100 miljoner kronor per år på grund fly-in fly-out och konkurrensen med gruvnäringen gör det svårt att rekrytera till skola, vård och omsorg.
Peter Larsson, regeringens förre samordnare för samhällsomvandlingen i norra Sverige, menade nyligen i en debattartikel i DN att nästa kommun som erbjuds en industrisatsning ska säga nej. Det var mot bakgrund av Nortvolts krasch och de stora risker som kommunerna måste ta utan stöd från staten.
Det låter naturligtvis bra men är idag omöjligt.
Kiruna kommun försökte säga nej till en gruva men blev överkörd av regeringen, inte bara en, utan två gånger.
Så till den nya Lavergruvan. Gruvan kommer att bli Sveriges största dagbrott. Det planerade gruvområdet kommer att ha fem dammar, den största 112 meter hög och tre kilometer bred. Avståndet från de norra dammarna ner till Piteälven och turistattraktionen Storforsen är endast åtta kilometer. Vid ett dammbrott skulle dricksvattnet för 37 000 Piteåbor förorenas.
Samebyn Semisjaur-Njarg förlorar 2 163 hektar av sin bästa vinterbetesmark. Ordföranden Anders Erling Fjällås beskriver det som en ödesfråga för deras renskötsel, det finns inte utrymme för dem någon annanstans.
Vi bär alla riskerna. Vi tar alla konsekvenser. Det är vår natur och livsmiljö som förstörs. Vi får i princip ingen del av vinsterna. Vi kan inte heller säga nej.
Koloni.
Nils Harnesk, ledarskribent, Piteåtidningen
En längre ledartext publicerades i Piteåtidningen 20 juni 2025.
