Arne Müller är journalist och författare till boken ”Smutsiga miljarder” om den svenska gruvnäringens miljöpåverkan. Han har skrivit boken ”Norrlandsparadoxen” där han granskar om satsningar på gruvor och vindkraft verkligen ger jobb i norra Sverige. För den boken belönades han med grävande journalisters pris Guldspaden 2016. I december 2021 blev Arne Müller årets vinnare av Demokratipriset, som delades ut på Mänskliga Rättighetsdagarna.
Amnesty Sápmi har fått möjlighet att publicera Arne Müllers analys av miljörisker med gruvprojektet i Gállok i Jokkmokks kommun, intill världsarvet Laponia och Luleälven.
”Ett grundläggande problem är att så mycket är oklart kring projektet. Bolaget har inte bestämt sig för hur man ska transportera malmen. Vi vet idag inte om det bara är de 130 miljoner ton som hittills har kartlagts som ska brytas eller den större mängd som bolaget tror sig kunna hitta. Det gör att många av miljökonsekvenserna också är svårbedömda” skriver Arne Müller.
Sprängämnen och vattenbalans
Utsläpp av metaller brukar vara det första jag tittar på när det gäller gruvor. Ska man lita på det företaget redovisat så är riskerna i det här fallet relativt små eftersom svavelhalten i berggrunden är låg. Men detta är en av de punkter där det gäller att vara försiktig med att dra säkra slutsatser. Det samma sa Northland Resources om järnmalmsgruvan i Kaunisvaara, där visade det sig när man börjat bryta malmen att det fanns områden med högre svavelhalter. Helt säkert kommer vattnet från gruvan att innehålla sprängämnesrester, det vill säga kväve, eftersom gruvan kommer att använda 5200 ton sprängämnen per år. Kväve vill man helst inte få ut i vattendrag i stora mängder.
Nästa fråga är vattenbalansen, det vill säga hur mycket vatten behöver man tillföra eller göra sig av med. De totala vattenbehoven är mycket stora, men här tänker man sig att återanvända merparten av vattnet gång på gång i processen. Men det finns oklarheter. Bolaget uppger att det under torrår kan behövas upp till 2,7 miljoner kubikmeter under vintern när vattentillgången är som knappast. På samma sätt sägs det i allmänna ordalag att man kan komma att släppa ut vatten under snösmältningen och under hösten. I Kaunisvaara har detta lett till problem med stora utsläpp av förorenat vatten. Det behöver inte bli så i det här fallet, men det är en riskfaktor.
Problematisk plats för avfallet
Dammsäkerheten är alltid en viktig fråga vid gruvor, men jag hade glömt bort hur problematisk just detta är när det gäller Gállok. Sandmagasinet, den damm där 80 miljoner ton avfall ska deponeras ska ligga i en sänka som ligger ovanför både industriområdet och byn Randijaur.
Flera förödande dammkatastrofer under senare år har visat på det olämpliga i att lägga avfallsdammar ovanför platser där människor arbetar eller bor. Det kommer att krävas en särskild utredning av dammsäkerhetsfrågorna när bolaget söker miljötillstånd. Jag undrar verkligen hur man har tänkt lösa detta.
Här blir återigen oklarheten om hur mycket malm egentligen ska brytas ett problem. Om det ska brytas 130 miljoner ton blir dammen 20 meter hög. Men om det är tre gånger så mycket som ska brytas har jag svårt att se att avfallsdeponin går att utvidga genom att man höjer dammhöjden ytterligare.
Grundvattennivån påverkas av ett dagbrott. I det här fallet bedömer företaget att påverkan är måttlig. Men detta är en av de faktorer som är osäkra. Både i fallet Kaunisvaara och i Blaiken visade det sig i efterhand att det var mer vatten än beräknat som strömmade in i gruvan från omgivningen.
I Kaunisvaara innebar det att sänkningen av grundvattennivån kring gruvan blev mycket större än beräknat. Även när det gäller detta tycker jag att det finns skäl att titta noga på de mer ingående studier som måste göras om bolaget söker miljötillstånd.
Oklart om spridning av gruvdamm
Dammspridning är ett vanligt problem vid gruvor. I Aitik, där det görs omfattande kontroller av metallhalter i växter på marken, märks en tydlig påverkan inom en mils radie och förhöjda metallhalter går att uppmäta upp till sju mil från gruvan.
I miljökonsekvensbeskrivningen från Beowulf Mining finns bara några korta stycken om denna fråga, där slutsatsen är att det bara kan bli en lokal påverkan. Det återstår verkligen att se om det stämmer. Jag vet inte hur vindförhållandena ser ut i området, men den planerade gruvan ligger på en höjd i ett område nära fjällen. Det är rimligt att tro att det kan vara rätt blåsigt där, vilket gör det svårare att hantera problemen med dammspridning.
Stora koldioxidutsläpp
Gruvor orsakar stora koldioxidutsläpp. Gruvan i Gállok är inget undantag. Enligt ansökan kommer årsförbrukningen av diesel i gruvan att vara drygt 5 000 kubikmeter. Det ger koldioxidutsläpp på ungefär 13 000 ton.
När det gäller transporter har bolaget inte bestämt sig hur de ska ske. Ett alternativ är att köra malmen på lastbil till Jokkmokk och lasta om på järnväg. Det förutsätter att Inlandsbanan rustas upp. Ett annat alternativ är att köra hela vägen till Gällivare där Malmbanan passerar. Det krävs 180 tunga lastbilstransporter per dygn för att frakta malmen. Koldioxidutsläppen borde landa i intervallet 7 000 till 19 000 ton, beroende på vilket alternativ man väljer. Då ingår inte de stora utsläpp som kommer att orsakas när vägen rustas upp för att klara de tunga transporterna.
Med tanke på att riksdagen har satt ett mål om att vägtrafikens utsläpp ska minska med 70 procent fram till 2030 är det svårt att se att det finns utrymme för den här typen av långväga landsvägstransporter av malm.
Enormt elbehov
Gruvor drar också en stor mängd el. I bolagets handlingar anges elbehovet till 450 TWh, det vill säga mer än tre gånger hela Sveriges elanvändning.
Jag utgår från att detta är ett skrivfel och att det ska vara 450 GWh, men litet anmärkningsvärt är det ändå att ett så grovt fel slinker igenom.
Hur som helst orsakar naturligtvis även el koldioxidutsläpp. Räknar man snällt, utifrån den elmix som finns i norra Sverige, blir utsläppen rätt låga. Samtidigt sitter elmarknaden i norra Europa ihop, så det kan vara lika rimligt att räkna på en nordisk eller europeisk elmix. Då handlar det om utsläpp på några 100 000 ton koldioxid för denna mängd el.
Oklart och svårbedömt
Det är den bild av miljöriskerna som jag får fram när jag läser företagets beskrivningar. Mycket är oklart och svårbedömt utifrån de underlag som hittills har tagits fram. Det riktar blicken på det problematiska med den uppdelade tillståndsprocessen för gruvor, där bolagen i regel väljer att först skaffa sig en bearbetningskoncession för att sedan söka miljötillstånd. Men när beslutet om bearbetningskoncession tas har Bergsstaten, eller i det här fallet regeringen, en ganska ofullständig bild av projektet.
Nu får vi se om Beowulf Mining under de kommande åren lyckas få fram kapital för att göra en ansökan om miljötillstånd och om den i så fall kommer att räta ut en del av de frågetecken som finns.
