För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bàggojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.
I boken Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige berättar Elin Anna Labba historien genom de tvångsförflyttades ögon. Hon har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas, men ändå förs vidare.
Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.
Elin Anna Labba är journalist och har tidigare varit chefredaktör för tidskriften Nuorat. Idag jobbar hon på Tjállegoahte, Författarcentrum Sápmi i Jokkmokk, vars uppgift är att stärka och synliggöra den samiska litteraturen. Elin Anna Labba kommer själv från en familj som bodde på marker som stängdes för dem. För henne är texten ett sätt att väva sin egen familjs historia.
Boken gavs ut av Norsteds Förlagsgrupp 28 januari 2020.
Lappfogdarnas taskspel är minst sagt bedrövliga – i en årsberättelse 1920 hävdas det till och med att samerna flyttade ’med glädje’. Men att många slutade jojka är bevis för raka motsatsen. Elin Anna Labba beskriver hur anfäderna brukade jojka markerna och människorna som de gråtande fick ta farväl av, för att sedan tystna. Elin Anna Labba har vävt en smärtsamt vacker och viktig sorgebok”, skriver Birgitta Rubin i Dagens Nyheter den 18 februari 2020.
Hon har skrivit en bok som kommer att eka genom Sápmi och Sverige. Det här är inte bara deras historia, det är vår, svenskarnas. Det talas mycket om att vi aldrig hade kolonier, och det är lögn. Vi hade bara fullt upp på närmare håll än de andra europeiska nationerna. Det som var folkhem för vissa var för andra folkfördrivning” skriver Margit Richert i Svenska Dagbladet den 19 februari 2020. Hon skriver också ”Elin Anna Labba ska vinna årets Augustpris i facklitteratur. För att det skulle komma en vackrare skriven, och viktigare, fackbok i år, det är lika otänkbart som att Sverige skulle be om den förlåtelse vi inte förtjänar”.
Labbas bok är 100 procent läsvärd och viktig. Den är del av ett kunskapsbygge som ytterst handlar om att få historien om Sveriges förtryck av samer synliggjord och erkänd. Dess konsekvenser för nuet och därmed rätten att resa krav för framtiden”, skriver Lidija Prajzovic i Aftonbladet den 19 februari 2020.
Labbas bok är samlad, sorgsen och återhållen. Ju fler vittnesmål jag tar del av desto starkare är intrycket av ett kuvat folk som jagas i väg, biter ihop, river sina kåtor, bygger upp dem igen, tiger, lider. De tvingas klippa banden med mormödrar och farmödrar för att slå sig ner på andras marker långt söderut”, skriver Gunilla Brodrej i Expressen den 25 februari 2020.
