Den 13 maj var det exakt hundra år sedan en enig riksdag fattade beslut om att etablera ett rasbiologiskt institut i Uppsala. Nu, hundra år senare, skriver ledarskribenten i Norrbottens-Kuriren ”Mät gärna min skalle, men ta inte min mark”. Amnesty vänder sig emot språkbruket och argumentationen i artikeln. Det påminner om Sveriges skamfulla förflutna med raslagar, rasbiologi och tvångsförflyttningar av samer.
Ledarskribenten i Norrbottens-Kuriren kritiserar samebyarna och liknar dem ”vid en främmande, invasiv art.” Språkbruket har med rätta kritiserats hårt. Men även bortom det kränkande ordvalet måste premisserna som ledartexten bygger på skärskådas. Den som kan svensk historia vet att det INTE är samerna som har konstruerat samebyarna, utan staten. Det är den svenska samepolitiken som har splittrat det samiska folket med olika lagar för renägande samer och icke-renägande samer. Samebyarna är en direkt följd av den rasistiska lapp-ska-vara-lapp-politiken, och vi kan i och för sig instämma med skribenten att mycket av denna konstruktion är problematisk. Men till skillnad från skribenten vill Amnesty understryka att urfolksrätten i Sverige måste stärkas, inte försvagas.
Sverige har en kolonial historia av övergrepp mot samer – tvångsförflyttningar, rasbiologi, assimileringspolitik, politisk diskriminering, medicinska övergrepp och stöld av samisk mark. Denna historia gör sig påmind i dag när det gäller osynliggörande av samisk mark, kultur och mänskliga rättigheter. Samma historia ekar också när ledarskribenter i svensk dagspress raljerar över skallmätningar och lokalpolitiker kallar samebyar för ett skämt.
Många samer berättar om rasismen i samhället som kan ta sig uttryck som mobbning i skolan och hot om våld och kränkningar i sociala medier. Renägande samer vittnar om djurplågeri och dödande av renar, vilket inte kan tolkas som annat än samehat. Många samer menar att det finns en stor okunskap om samiska förhållanden i det svenska samhället. Situationen bidrar även till en dokumenterad sämre psykisk hälsa bland samiska ungdomar.
”Samer ska vara stolta över sitt ursprung precis som alla andra, men det ska inte ge någon särskild makt. Ingen ska bli särbehandlad för sitt ursprung, varken i positiv eller negativ bemärkelse” skriver ledarskribenten och citerar en kristdemokratisk politiker från Kiruna. Genom detta uttalande visar han sin okunskap inte bara om vad urfolksrätten innebär och förpliktigar Sverige och maktens företrädare att göra. Han avslöjar även sin brist på förståelse för att ickediskriminering inte alltid handlar om likabehandling. I vissa fall krävs särbehandling för att rättigheter ska kunna förverkligas.
Samer – hela det samiska folket, inte bara renägande samebymedlemmar – har systematiskt diskriminerats och förtryckts genom den svenska historien och för att komma till rätta med de historiska och nutida kränkningarna kräver urfolksrätten att särskilda åtgärder tas. Till exempel, att Sverige börjar ta samers markrättigheter på allvar och att samer – återigen, alla samer – får reella möjligheter att påverka sina egna angelägenheter.
Samer är Europas enda urfolk. Sverige har förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration, som antogs 2007. Högsta domstolen visade i Girjasmålet att urfolksdeklarationen måste genomsyra svensk politik och rättstillämpning. Det betyder bland annat att samer har långtgående rättigheter att påverka planer på etablering av naturresursexploatering på samisk mark. Att påstå att samebyar överklagar på ren rutin och bara för att obstruera när deras av hävdvunna markrättigheter hotas, är inget annat än oförskämt och okunnigt.
Det handlar inte om att ”skapa fler kungar”, som ledarskribenten i Norrbottens-Kuriren uttrycker sig. Det handlar om respekt för urfolksrätten.
Johanna Westeson, jurist och sakkunnig diskrimineringsfrågor, Amnesty International Sverige, samt Kerstin Andersson och Eva Forsgren, Amnesty Sápmi.
Texten har publicerats på Norrbottens-Kurirens webbplats, men den ligger bakom en betalvägg. Därför publicerar vi texten i sin helhet här.
Läs gärna Åsa Lindstrands krönika, chefredaktör för Samefolket: Spår som förskräcker.
