Som samisk ungdom behöver vi försvara vår existens. I Sverige är man skyldig att värna om det samiska folket, men ändå behöver vi påminna makthavarna om mänskliga rättigheter, att följa de internationella konventioner som de förbundit sig att följa och respektera ett erkänt folk. Det är tragiskt.
Makthavarna säger att alla måste bidra. Vi har tvingats ge upp bit för bit av våra marker och vatten. Samtidigt som vi drabbas av klimatkrisen och upplever de förändringar som sker på första parkett.
Sápmi betraktas som en stor råvarubod, ett industriområde där makthavare får leka fritt.
Parallellt med det påverkas vi av den gröna kolonialismen, där svenska staten och företag med kortsiktiga vinstintressen och bristande respekt för mänskliga rättigheter, motiverar sina intrång och exploateringar med att det görs i den gröna omställningens namn.
Sápmi betraktas som en stor råvarubod, ett industriområde där makthavare får leka fritt. Ekonomisk vinst prioriteras högst och lobbas för på EU-nivå. Vi ser makthavare fatta beslut utan kunskap eller förståelse för att det som står på spel är vår framtid.
Det går inte att förhandla om mänskliga rättigheter, de är självklara. De ska respekteras.
Om det innebär att vi som EU:s enda erkända urfolk ska offras i klimatkrisens namn och att mätta ett begär som inte har en gräns, vad är det då vi samiska barn och ungdomar kämpar för? Vilken framtid har vi kvar att rädda när allt är borta?
Ska vi rädda naturen genom att förstöra naturen? Det är för mig oförståeligt. Vi unga är inte beredda att tyst se på och bevittna hur staten satsar vår framtid i den gröna omställningens namn.
Sara-Elvira Kuhmunen, ordförande
Sáminuorra
Krönikan är tidigare publicerad i Svensk Natur.
