Friluftslivets blick på fjällen, med naturupplevelsen i centrum, är inte neutral. Den är en av flera berättelser. Jag är själv del av den, men jag är också medveten om att fjällvärlden rymmer fler berättelser. Den samiska närvaron har alltid funnits där, men har inte alltid fått samma plats i berättelsen om landskapet. Samisk kunskap behöver fortfarande förklaras, motiveras och försvaras. Det gäller inte bara i mötet med enskilda fjällbesökare utan också i politiska processer där beslut fattas om markanvändning, naturresurser och framtiden för Sápmi. Det skriver etnologen Susanne Holst.
Jag var på väg genom Syjhterendurrie/Syterskalet. Det var en sådan där sommardag i juli som får många av oss att förstå varför fjällvärlden har en sådan dragningskraft. Ljuset låg mjukt över dalgången, vinden svepte över fjällheden och de branta fjällsidorna reste sig på båda sidor. Landskapet öppnade sig i den storslagna tystnad som får många att återvända år efter år. Man känner sig liten här. På ett bra sätt.
Sedan såg jag hunden. En pointer sprang lös över fjällheden. För hundägaren var det kanske bara en glad hund som fick sträcka på benen efter en lång vandring, kanske från Gávtjávrrie/Ammarnäs. En stund av frihet i det öppna landskapet. För mig blev situationen en påminnelse om något annat. Vi befann oss i ett renskötselområde: ett landskap där renar rör sig, där renskötare arbetar och där årstidernas rytm formar både människors och djurs liv. Jag gick fram och sa till. Det kändes inte särskilt bekvämt att ta den rollen – att vara den som påminner någon annan om hänsyn på en plats där jag själv bara var besökare. Denna lilla handling rymmer frågor om hur ett landskap förstås och används. Kanske ligger just där en av de stora utmaningarna i mötet med Sápmi.
I många berättelser om fjällvärlden står utsikten, stillheten och naturupplevelsen i centrum. Fjällen framställs som en plats dit människor söker sig för att komma bort från vardagen och komma närmare något äkta och ursprungligt. Föreställningen om att fjällen är vildmark och orörd natur lever fortfarande starkt, trots att de i själva verket är brukade och bebodda. Fjällvärlden är ett levande kulturlandskap där samer har levt, arbetat och byggt kunskap under mycket lång tid.
Som etnolog har jag länge intresserat mig för hur människor skapar mening kring platser. För mig består landskap av berättelser, minnen, relationer och erfarenheter. Vem får beskriva en plats? Vilka erfarenheter räknas? Vilka berättelser är självklara och vilka behöver förklaras och motiveras?
Friluftslivets blick på fjällen, med leden, utsikten och naturupplevelsen i centrum, är inte neutral. Den är en av flera berättelser. Jag är själv del av den. Jag tycker om lederna, kartorna och möjligheten att röra mig genom ett landskap som får mig att känna mig både fri och liten, men jag är också medveten om att fjällvärlden rymmer fler berättelser än den som börjar när min ryggsäck packas. Den samiska närvaron har alltid funnits där, men har inte alltid fått samma plats i berättelsen om landskapet.
Samer synliggörs ofta genom symboler som kolten, jojken, slöjden och renen. Trots att många uppskattar samisk kultur framträder ofta en märklig motsättning. Det verkar vara lättare att uppskatta samisk kultur som tradition och historia än att erkänna samer som ett urfolk med rättigheter, kunskap och inflytande i nutid. En svårare fråga är om denna uppskattning också får påverka hur marker och landskap används. Där börjar urfolksrätten bli konkret. Förutom att handla om enskilda beslut om skogen, gruvor, jakt eller turism handlar det också om vem som får vara med och definiera ett landskap och dess framtid. Därför handlar frågan också om kunskap. Samisk kunskap har vuxit fram genom generationers nära relation till landskapet och bär på perspektiv som inte syns på kartor eller i beslutsunderlag.
Samisk kunskap är levande och samtida. Den tar sig olika uttryck i olika delar av Sápmi. Här använder jag fjällvärlden som exempel, men motsvarande lokala kunskap finns också hos skogssamer i deras landskap. Den handlar om renarnas rörelser, om väder och årstider, om förändringar i naturen och om relationen mellan människa och landskap. Ändå behöver denna kunskap fortfarande förklaras, motiveras och försvaras. Det gäller inte bara i mötet med enskilda fjällbesökare utan också i politiska processer där beslut fattas om markanvändning, naturresurser och framtiden för Sápmi. Alltför ofta behandlas samisk kunskap som ett perspektiv bland andra, snarare än som kunskap som vuxit fram genom generationers erfarenhet av landskapet. I grunden handlar det om något större än enskilda sakfrågor. Det handlar om vem som har tolkningsföreträde när ett landskap ska förstås och förvaltas. Urfolksrätten hamnar lätt i skymundan när blicken riktas mot nästa topp.
En till synes tom fjällhed kan samtidigt vara en arbetsplats, ett hem, en vardag och en bärare av levande kunskap.
Fjällvärlden är redan en plats fylld av relationer, kunskap och historia. Att vandra eller skida här innebär att träda in i ett sammanhang som redan finns. Det betyder inte att jag tycker att fjällen ska stängas för besökare. Tvärtom. Turism kan skapa möten, förståelse och nya möjligheter, men den som är gäst på en plats har också anledning att lyssna. Att försöka förstå var man befinner sig och vilka relationer som redan finns där. För mig handlar det om ansvar. Om att se att olika sätt att använda ett landskap bygger på olika erfarenheter och behov. Om att inse att en till synes tom fjällhed samtidigt kan vara en arbetsplats, ett hem, en vardag och en bärare av levande kunskap.
När jag tänker tillbaka på hunden i Syjhterendurrie/Syterskalet tänker jag på hur lätt det är att se ett landskap utifrån den egna horisonten. För hundägaren var det en stund av frihet. För mig synliggjorde situationen något större: att kunskapen om Sápmi fortfarande är förvånansvärt grund, både hos många som besöker fjällen och i de sammanhang där beslut om framtiden fattas. Kanske är det därför många fortfarande ser vildmark där andra ser hem, arbete och ett levande kulturlandskap?
Susanne Holst
Etnolog, Umeå universitet (Ubmejen universitiehta)
