Att vistas i en miljö där man utsätts för rasism är otroligt svårt. Antingen lägger man sig platt och låter sig kränkas. Eller så tar man striden, försvarar och förklarar, och utsätts för ännu mera hat. Det tredje alternativet är kanske allra svårast – att lämna.
Min sambo gör sitt bästa för att skydda mig, men lyckas inte alltid. Jag vill inte att hans familj ska få begränsa oss, men deras hat mot samer skadar alla. Mig, oss och vår relation. Deras samehat splittrar familjen.
En förmiddag i mars stod jag och klädde mig för ge mig ut på isen och pimpla med hela familjen. Det var kallt och jag behövde klä på mig ordentligt för att inte frysa. Med underställ och tjocksockar som bas, drog jag på mig min varmaste overall. Jag la flätan åt sidan och satte på mig min bästa mössa, handsydd i vitt killingskinn. Min tjocka, röda ullsjal drog jag över axlarna och knöt bak. Vantarna tillsammans med stövlarna i hallen, och när det bara var dem kvar begav jag mig mot ytterdörren.
På vägen mötte jag av vana min egen blick i hallspegeln, när en märklig känsla i maggropen fick mig att stanna upp. Någonting var som på tok, hur såg jag ut egentligen? Sjalen och mössan tillsammans var alldeles för mycket. Det kändes överdrivet. Ja, nästan vulgärt! Jag var plötsligt obekväm i mina vanliga, samiska kläder och jag kände mig utklädd och tillgjord.
I ett par invanda rörelser drog jag av mig plaggen och började stressat rota runt i lådorna. Svettig i min overall, kände jag paniken tillta i takt med insikten att jag inte hade någonting annat att ha på mig. Efter en stund kom min sambo in för att se efter vad det var som dröjde.
Med gråten i halsen svor jag med gäll röst, ”Varför har jag inga jävla kläder att ha på mig?!” Min sambo tittade undrande på mig. ”Vad menar du? Ta dina vanliga kläder och kom nu!”
”Men det känns så överdrivet, för samiskt, alla kommer tycka att jag är tillgjord. Har vi ingenting mer diskret jag kan ha på mig?” sa jag och fortsatte gräva. ”Vad de tycker får stå för dem” svarade han och fortsatte ”och om du rättar dig efter dem så vinner de ju!”
Motvilligt tog jag min mössa och ullsjal, drog på mig stövlarna och följde med honom ut.
Jag och min sambo har lagom mycket gemensamt. Vi matchar varandra bra och har roligt ihop. Vi träffades av en slump utan att söka och upptäckte snabbt att vi hade liknande drömmar om framtiden. Vi spenderade ofta kvällarna med att fantisera och planera hur vårt liv skulle bli tillsammans. När jag träffade honom var han min första partner som inte var same. Men jag tänkte att det kunde vara lite skönt på sätt och vis! Ingen i min omgivning visste vem han var, och han visste inte heller någonting om mina bekanta och det samiska samhället.
Jag var lite orolig över att min kultur inte skulle få samma självklara plats i vardagen som tidigare och att vissa saker kanske skulle vara svåra att förklara. Viss okunskap räknade jag med, men jag var inte orolig. Av erfarenhet har jag, som många andra samer, blivit duktig på att bemöta och tackla fördomar. Och okunskap kan ju också innebära öppenhet!
När jag första gången träffade hans familj, ställde de nästan till med kalas! Familjen tog emot mig med stor glädje, öppna armar och nybakta bullar. De var snälla och nyfikna på mig och vem jag var. De ville veta mer om mitt samiska ursprung och förlöjligade varandras dumma frågor. De pratade om vad de hade hört på Sameradion, undrade om jag hade någon bra kontakt för att få tag på renkött och när de såg mig i kolt första gången gav de mig så mycket beröm att jag blev generad. Det samiska var väl egentligen inte helt främmande för dem, vi bor ju trots allt högt upp i norr, men jag uppfattade det som att de ville få mig att känna mig inkluderad. Det fungerade, jag älskade min nya ”svärfamilj”.
Sarkastiska kommentarer blev vardag
Jag trodde att jag inbillade mig när de första märkliga kommentarerna fälldes. Var det där sarkasm? Nej, så kan de ju inte ha menat. Nästa gång var jag modig nog att fråga. ”Nej, nej! Inte menar vi så!” blev svaret.
Kanske var jag helt enkelt överkänslig. Jag fick skärpa till mig, annars kanske de skulle få uppfattningen att samer är snarstuckna. Men kommentarerna med sarkastisk underton fortsatte att komma.
”Vi vanliga dödliga får väl inte tag på renkött längre”
”De kan väl prata svenska som alla andra?”
”Så han har de där kläderna på sig till vardags. Det känns ju lite överdrivet.”
Mina försvarsmekanismer aktiverades och jag klev in rollen som den förstående och pedagogiska. Jag tog mig tid att förklara, presentera fakta och jämföra med exempel. På ett så oprovocerade sätt jag bara kunde, försvarade jag mig och alla andra samer i hela världen. Ibland fick jag bara låta jag det bara vara. De fick fortsätta tro vad de trodde och tycka vad de tyckte.
Med tiden eskalerade det. När de verkligt hatiska kommentarerna började komma, vågade de till en början inte uttrycka dem i min närvaro. En kväll hör jag min sambo höja rösten i ett telefonsamtal med sin pappa: ”Vad har hennes ursprung med saken att göra?”
Relationen till familjen blev mer och mer spänd. Jag hörde ofta hur min sambo i samtal med sin familj fick säga ifrån och försvara mig och ju mer deras hat växte desto mer avstånd tvingades han ta ifrån dem. Han stod handfallen och skämdes. Vad hans familj utsatte mig för tog otroligt hårt även på honom.
Så småningom brast barriären och hatet forsade skamlöst och ohejdat fram varje gång tillfälle gavs. ”Ska du också bli l*pp nu?! Du har blivit så konstig sedan du träffade den där…” sa hans pappa när min sambo bar ett samiskt bälte som jag gett honom i födelsedagspresent.
”Ta ner den där jävla l*pp-flaggan, det här är Sverige!” sa hans bror när vi flaggade på den samiska nationaldagen.
Mikrouttrycken är svårast att hantera
Till sist blev jag hela familjens syndabock och varje konflikt och bekymmer skylls sedan dess direkt eller indirekt på mig. Det gör ont. Mikrouttrycken är svårast att hantera. Sådant som det kanske inte är meningen att jag ska se; att det himlas med ögonen när jag använder samiska namn på platser eller på något annat sätt låter min kultur ta plats. Tystnaden som uppstår när jag kommer in i rummet och de numera ”bortglömda” inbjudningarna till familjesammankomster.
Jag vet att min sambo fortsatt får ta emot otaliga, rasistiska kommentarer om mig, som han skonar mig från att behöva höra.
Innerst inne vet jag att de har fel, men ändå har skammen sakta men säkert tagit plats inom mig och jag har börjat ändra på mig själv. Sådant jag aldrig tidigare reflekterat över, har jag börjat ifrågasätta. Uttryck för mitt ursprung och min samiska identitet har börjat kännas pinsamma. Jag har slutat att använda mitt samiska språk. Jag ”försvenskar” uttalet på samiska ord. Jag slutar lyssna på samisk musik i bilen. Jag slutar flagga på samiska flaggdagar. Och min kolt, som jag en gång fått så mycket beröm för, har för första gången någonsin blivit hängandes orörd. Jag väljer andra kläder.
I närheten av hans familj känner jag mig konstant utanför och ensam. Jag följer ibland med på familjesammankomster, oinbjuden, med känslan av att jag gör det ”protest”. Vi är artiga mot varandra, men det är aldrig trevligt. Jag vet vad de tycker och tänker om mig och stämningen är stel och tillgjord. Varje gång vi ska ses innebär en övervägning för mig – mellan att stå upp för mig själv eller att anpassa mig. Timmarna före fastnar jag ofta framför spegeln, velandes mellan klädesplagg och smycken. Det är alltid en kamp och jag är den ständiga förloraren.
Deras samehat tär på oss
Hatet är så dominant och det tär på oss. Familjemedlemmar tvingas välja sida, och det splittrar familjen. Min sambo gör sitt bästa för att skydda mig, men lyckas inte alltid. Jag vill inte att hans familj ska få begränsa oss, men deras hat mot samer skadar alla. Mig, oss och vår relation.
Att vistas i en miljö där man utsätts för rasism är otroligt svårt. Antingen lägger man sig platt och låter sig kränkas. Eller så tar man striden, försvarar och förklarar, och utsätts för ännu mera hat. Det tredje alternativet är kanske allra svårast – att lämna.
Lämna hatet, striderna och den påtvingade bilden av mig själv.
Lämna kärleken, framtidsdrömmarna och det liv vi har byggt upp tillsammans.
Lämna kampen jag aldrig kan vinna och befria mig och mitt liv från deras samehat.
