Hanne Kjöllers artiklar om samebyar och renskötsel bygger tillsammans upp en tydlig tes: en liten grupp renskötande samer har genom samebyarna fått en oproportionerligt stark juridisk och politisk ställning, med konsekvenser för jakt, fiske, turism, gruvdrift och annan markanvändning. Hon pekar på verkliga konflikter, men problemformuleringen är ofta obalanserad.
En viktig fråga gäller jakt och fiske på statens fjällmarker. Den politiska utredningen har försenats, samtidigt som nya domstolsprocesser kan leda till slutsatser liknande Girjasdomen. Det finns därför argument för att återföra frågan till den politiska arenan genom en ny och bredare utredning. Men debatten blir missvisande om skillnaden mellan samebymedlemmar och andra samer framställs som något närmast unikt orättvist.
Två samer kan ha olika rättsliga förutsättningar. En samebymedlem kan genom renskötselrätten ha särskild jakt- och fiskerätt på mark som personen inte äger, medan en same utanför samebyn inte automatiskt har samma rätt.
Men motsvarande rättsliga skillnader finns bland övriga svenskar. En markägare har som huvudregel jakt- och fiskerätt på sin fastighet, medan en icke-markägare normalt behöver jaktarrende, jaktkort eller fiskekort.
Markägande ger alltså vissa rättigheter och renskötselrätten andra.
Att människor har olika rättigheter beroende på rättslig ställning är därför inte i sig ett bevis för privilegier eller orättvisa.
Samma problem med Kjöllers inramning framträder i konflikten mellan Gabna sameby och gruvintressena i Kiruna. När ”elva renskötare och 4 000 renar” ställs mot arbetstillfällen, skatteintäkter, försvar, klimatomställning och Europas säkerhet blir slutsatsen nästan given. Gruvan representerar allmänintresset och samebyn framstår som hindret. Men konflikten gäller inte bara elva personers försörjning utan förutsättningarna för långsiktig samisk markanvändning.
När Kjöller radar upp konflikter kring Biltema, skotertrafik, helikoptrar och infrastruktur skapas på samma sätt bilden av en sameby som ständigt säger nej.
Ur Gabnas perspektiv kan samma uppräkning beskriva ett landskap som stegvis fragmenteras. Den relevanta frågan är därför inte bara hur allvarligt varje enskilt intrång är, utan vilken kumulativ belastning exploateringarna innebär för betesmarker och flyttleder.
Även resonemanget om ”traditionell renskötsel” är problematiskt. Att renskötare använder skotrar, helikoptrar, drönare och moderna bostäder säger knappast något avgörande om renskötselns kulturella betydelse. En tradition upphör inte att vara tradition därför att dess redskap moderniseras.
Än mer principiellt är förslagen om minskat renantal eller sammanslagna samebyar. De utgår från att renskötseln ska anpassas när den kolliderar med gruvnäringen, i stället för att samtidigt fråga vilka gränser exploateringen bör ha.
Detta illustrerar ett återkommande problem i Kjöllers journalistik: enskilt fall → antaget motiv → kollektiv strategi → generell systemkritik. Att en sameby begär ersättning visar inte att konflikten egentligen handlar om pengar. Att turism begränsas visar inte att samebyarna vill stoppa turismen. Och Girjasdomen innebar inte att staten ”gav bort” en ny förmån. Högsta domstolen konstaterade en rätt grundad på urminnes hävd.
Det är här Kjöllers övergripande berättelse blir problematisk. Hon har rätt i att samebyarnas ställning ska kunna granskas och att konflikter om jakt, fiske och markanvändning kräver politiska lösningar. Men särskilda rättigheter är inte detsamma som omotiverade privilegier. Svensk rätt erkänner redan att rättigheter kan följa av ägande, avtal och historiskt upparbetade bruksrätter.
Den avgörande frågan är därför inte varför samebymedlemmar har rättigheter som andra saknar, utan vilken rättslig grund dessa rättigheter har, hur långt de sträcker sig och hur de ska vägas mot andra legitima intressen.
Det är också så konflikten kring Gabna bör förstås.
Gruvnäring, arbetstillfällen, klimatomställning och säkerhet är starka samhällsintressen, men deras tyngd gör inte automatiskt renskötselns anspråk mindre legitima. Om utgångspunkten redan från början är att exploateringen måste få plats och att renskötseln därför måste anpassas, har den centrala avvägningen gjorts innan diskussionen ens har börjat.
Nils-Johan Päivö, jurist och rättshistorisk forskare verksam vid Sámi allaskuvla, Sámi University of Applied Sciences i Kautokeino
Foto: Erik Nylander. Bilden ingår i projektet ”Marken minns – liv, kamp och rättigheter i Sápmi”, ett samarbete mellan Erik Nylander och Amnesty Sverige.
