Debatten om samiska rättigheter framställs ofta som en konflikt mellan en privilegierad minoritet och en missgynnad majoritet. Under senare år har rikstäckande medier publicerat en lång rad artiklar, ledare och inslag där samebyar, Sametinget och samiska rättigheter beskrivs som problem, maktanspråk eller undantag från normala demokratiska principer. Samtidigt är det betydligt mer sällsynt att samiska perspektiv får motsvarande utrymme i de stora nationella medierna.
Den centrala frågan handlar därför inte bara om innehållet i enskilda artiklar, utan om tillgången till offentligheten. Formellt har alla rätt att yttra sig, men möjligheten att bli hörd är ojämnt fördelad. Politiker, ledarskribenter och opinionsbildare med tillgång till rikstäckande tv, radio och dagspress når hundratusentals människor. Samiska medier och samiska företrädare har sällan samma räckvidd.
När kritiken mot samiska rättigheter upprepas över tid skapas en tolkningsram där urfolksrättigheter framstår som privilegier. Historiskt och juridiskt etablerade rättigheter omdefinieras till särbehandling, och konflikten beskrivs som att samer får något på andras bekostnad. Därmed flyttas fokus från frågor om urfolksstatus, markrättigheter och statens ansvar.
Detta är inte främst en fråga om enskilda ledarskribenters åsikter. Ledarsidor väljer själva vilka skribenter som publiceras, vilka ämnen som prioriteras och vilka perspektiv som ges legitimitet. Att hänvisa till skribenternas frihet räcker därför inte som förklaring. Det är redaktionerna som fungerar som grindvakter för den offentliga debatten.
Den avgörande maktfrågan handlar om problemformuleringsprivilegiet. Om den dominerande berättelsen utgår från att samebyarna har fått för mycket makt kommer debatten att kretsa kring privilegier, särbehandling och begränsningar av samiska rättigheter. Om utgångspunkten i stället är hur Sverige ska leva upp till sina åtaganden gentemot sitt urfolk hamnar fokus på statens ansvar, urfolksrättens ställning och de historiska processer som format dagens rättsläge. Vilken av dessa ramar som dominerar är inte en detalj i debatten – den avgör i hög grad vilka politiska lösningar som framstår som rimliga. Det är i denna obalans i problemformulering och medietillgång som den verkliga asymmetrin i debatten återfinns.
Nils-Johan Päivö, jurist och rättshistorisk forskare verksam vid Sámi allaskuvla, Sámi University of Applied Sciences i Kautokeino
