Ebba Busch, du talar om Nunasvaara som en nyckel till den gröna omställningen. Men låt oss bortse från retoriken och titta på fakta. Regeringen har beslutat att driva igenom en grafitgruva i Nunasvaara – trots att Kiruna kommun har motsatt sig projektet. För första gången har staten använt lagstiftningen för att köra över det kommunala självstyret i en sådan här fråga. Detta borde i sig väcka oro. Det skriver Ulrik Lidström från Vittangi i en debattartikel.
Ni gör ingen seriös avvägning mellan två ekonomiska system. Vad händer om färre internationella besökare väljer Kiruna? Vad kostar det i förlorade arbetstillfällen? Vad är värdet av ett förstört varumärke? Vad är värdet av förlorade betesmarker? Turism och rennäring är beroende av dessa. Ändå saknas dessa kalkyler i regeringens beslutsunderlag.
Nunasvaara beskrivs som Europas största och rikaste grafitfyndighet, vilket är skälet till att projektet prioriteras. Men samtidigt:
- Gruvområdet omfattar upp till hundratals hektar (310–800 hektar beroende på avgränsning, och betydligt större om bolaget får som de vill).
- Området ligger inom Vittangis vattentäkt, mellan Torneälven och Vittangiälven, där samhällen nedströms tar sitt dricksvatten.
- En naturvärdesinventering visar över 2 300 registrerade arter i området, inklusive rödlistade arter.
Detta är inte en obetydlig påverkan. Det är ett massivt ingrepp i ett känsligt ekosystem. Dessutom visar beräkningar att damm från järnmalmsgruvor kan spridas upp till 30–70 kilometer, och eftersom grafit är lättare än järn kan spridningen bli ännu större. Detta innebär att påverkan inte stannar vid gruvområdet, utan riskerar att bli regional.
Till detta kommer vattenfrågan. Gruvdrift kräver avvattning, kemikalier och processer som enligt miljökonsekvensbeskrivningar kan förändra vattenkemin och öka halterna av bland annat sulfat, metaller, uran och näringsämnen. Och detta sker i ett område där:
- Torneälven är ett Natura 2000-område.
- Människor redan i dag tar sitt dricksvatten direkt från älven.
- Gruvområdet ligger inom Vittangis vattentäkt.
- Det är svårt att förena med begreppet ”hållbarhet”.
Hur påverkas turismen när landskapet fragmenteras? Vad händer med rennäringen på lång sikt?
Samtidigt saknas en central del i regeringens argumentation: helhetsbilden. Talga har fått rättigheter till fler fyndigheter i området, med potential att femdubbla produktionen inom en snar framtid, och i ett senare skede ytterligare öka storleken på gruvområdet till ett gigantiskt industriområde, och därmed också öka produktionen ytterligare. Det innebär att Nunasvaara inte är ett enskilt projekt, utan början på en större industriell expansion.
Ändå finns ingen tydlig redovisning av de kumulativa effekterna. Hur påverkas turismen när landskapet fragmenteras? Vad händer med rennäringen på lång sikt? Hur påverkas Kirunas varumärke internationellt?
För turismen och rennäringen bygger på något helt annat än gruvor. Den bygger på naturen. På älvarna. På känslan av orördhet. Och den ekonomiska logiken är en annan: gruvor är tidsbegränsade – naturbaserad turism och renskötsel kan bestå i generationer.
Så, Ebba Busch, här är kärnfrågan: När regeringen väljer att köra över en kommun, exploatera hundratals hektar natur, riskera vattenresurser och öppna för storskalig expansion – var går gränsen?
För det här handlar inte bara om grafit. Det handlar om vilken typ av land Sverige ska vara, ett land som säger sig leda den gröna omställningen, eller ett land som kallar exploatering för hållbarhet. Kiruna förtjänar ett bättre svar än slogans. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Frågan är om du är beredd att lyssna, för det har vi inte märkt av hittills.
Text och foto: Ulrik Lidström
Debattartikeln har varit publicerad i NSD 2026-04-02
