Respektera renskötselns rättigheter utifrån deras historiska och rättsliga grund, skriver Tim Horstkotte, lektor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå Universitet, Ellen Wiegner, biolog, Umeå Universitet och Åsa Össbo, forskare vid Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet.
I den offentliga debatten om Norrlands ekonomiska och industriella utveckling framförs återkommande förslag om att förändra villkoren för renskötseln, då renskötseln anses kunna begränsa utvecklingen genom en lagstiftning som beskrivs som exklusiv och ekonomiskt oproportionerlig. Men kritiken bygger på en historielös och felaktig beskrivning av både markrättigheter och regionens ekonomiska historia.
Det kan verka intuitivt att jämföra renskötseln med andra markanvändningar som gruvnäring, skogsbruk och energiproduktion, och utvärdera dem med samma ekonomiska mall. Ett lägre bidrag från renskötseln till Sveriges nationalekonomi är dock inget hållbart argument för att försvaga dess rättigheter till mark och vatten.
I svensk rätt vilar renskötselrätten på urminnes hävd, vilket innebär ett långvarigt och kontinuerligt bruk av marken med så djupa historiska rötter att dess början inte kan fastställas. Parallellt erkänns samiska rättigheter till sina traditionella marker i internationell urfolksrätt, bland annat i FN:s deklaration om urfolksrättigheter, som innebär att stater ska respektera och skydda dessa rättigheter. Att ifrågasätta dessa rättigheter på grund av renskötselns ekonomiska omsättning i förhållande till andra markanvändare saknar rättslig grund, och utgör en rättssäkerhetsfråga för hela samhället som politiker behöver förhålla sig till.
Tillgång till samiska rättigheter har skapats av en stat som under tidigt 1900-talet delade upp det samiska folket. Endast renskötande samer fick medlemskap i en sameby och tillgång till samiska rättigheter, medan samer utan renar utestängdes från dem. Renskötande samer skulle isoleras från svensk levnadsstandard för deras egen överlevnads skull, medan icke-renskötande samer skulle assimileras i det svenska samhället.
Samtidigt avskaffades det tidigare samiska systemet av privat markinnehav för utövandet av renskötsel, jakt och fiske. Rätten att utnyttja mark och vatten enligt rennäringslagen, som i dag tillkommer den som är medlem i en sameby, är därmed formad och reglerad genom ett statligt system som i hög grad kontrollerar samiska angelägenheter, snarare än genom samiskt självbestämmande.
Samtidigt framställs renskötseln idag som ett hinder för ekonomisk utveckling i Norrland, och politiska aktörer har föreslagit ytterligare inskränkningar av renskötselns handlingsutrymme.
Därmed riskerar staten och det politiska systemet att först definiera renskötselns villkor och därefter använda konsekvenserna av dessa villkor som argument för att begränsa den ytterligare. Ansvaret och skulden för detta läggs till stor del på renskötseln. Detta perspektiv bortser dock fullständigt från att Norrlands ekonomiska och industriella utveckling har en lång historia.
Att ta nutiden som utgångspunkt förvränger därmed bilden av hur dagens situation har uppstått, och konsekvenser som samisk kultur och levnadssätt har varit tvungen att hantera. Industrialiseringen som tog fart i tidigt 1900-talet, där älvar dämdes till enorma vattenmagasin och skogar industrialiserades för att öka virkesproduktion, har omformat landskapet i näringslivets anda. Denna utveckling har från grunden förändrat de ekologiska förutsättningarna i stora delar av Norrland, och renskötselrätten kunde inte hejda den utvecklingen då. Den kommer knappast att kunna ändra den i framtiden heller.
Istället har renskötseln behövt anpassa sig, och fortsätter göra det, till ett landskap som i hög grad har tagits i anspråk av annan markanvändning.
Renskötseln påverkas i dag av många sammanlagda effekter över lång tid: minskande och uppsplittrade betesmarker, ett föränderligt klimat och ett ökat rovdjurstryck samverkar och förstärker varandra.
Ostadigt väder och svåra snöförhållanden gör naturligt vinterbete svårtillgängligt och kan tvinga renarna in på rovdjurstäta områden. Samebyarna får en viss ersättning för rovdjur, men isig snö gör deras spår svåra att upptäcka och underlaget kan bli felaktigt. Utfodring i hägn lyfts ibland som en lösning, men kostnader, riskerna för renarnas hälsa och kulturella värderingar gör den ohållbar på sikt.
När den historiska kontexten och de sammanlagda effekterna på betesmarkerna utelämnas i debatten uppstår en förskjutning av ansvar: renskötare som i dag försöker upprätthålla sin livsform enligt samiska värderingar framställs som orsak till problemet, snarare än att de försöker anpassa sig till en föränderlig omvärld. Koloniala mönster och maktförhållanden som har präglat relationen mellan svenska staten och det samiska folket upprepas. Renskötselns förmåga att påverka står i inget förhållande till kravet på att anpassa sig till majoritetens norm.
I slutänden hindras en näring som vilar på omfattande färdigheter, djupgående kunskap och hög anpassningsförmåga i att utforma sina egna perspektiv på utveckling. Mot den bakgrunden är det missvisande att omtyda renskötselns försvar av betesmarker och samiska rättigheter som ett hinder för utveckling. För att Norrland ska kunna utvecklas på ett konstruktivt sätt är det nödvändig att samplanera samisk kultur enligt samiskt självbestämmande, rovdjurspolitik och Norrlands ekonomiska utveckling med varandra – inte emot varandra.
Tim Horstkotte, lektor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå Universitet
Ellen Wiegner, biolog, Umeå Universitet
Åsa Össbo, forskare vid Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet
