”Det finns samtal som inte bara ger svar utan förändrar ljuset. Samtalet om kulturkanon och minoriteterna mellan Mona Mörtlund, Johan Sandberg McGuinne och David Väyrynen gjorde just det. Plötsligt framstod den föreslagna svenska kulturkanonen inte som ett objektivt urval, utan som ett självporträtt av en nation som ännu inte vågat se sig själv i spegeln.” Det skriver Henrik Blind, efter att ha deltagit i litteraturfestivalen ”Bágo in books”.
När jag lyssnade slog det mig hur mycket kanonen liknar de där perfekta hemmen i inredningstidningar. Allt är ljust och välstädat och någonstans finns en låda där det som ”inte passar in” försvinner. I det här fallet är det ett urfolk och nationella minoriteter som stuvats undan. Lådan stängs lika självklart som storsvenskheten stänger dörren om sin egen självbild.
Det mest öronbedövande i kanonutredningen är tystnaden.
Inte ett ord om försvenskningspolitiken som om historien vore en parentes man kan välja bort.
I samtalet lyfts Nederländerna som i sin kanon inte väjde för att erkänna sitt koloniala arv. Sådana ord öppnar en dörr. Den svenska kanonen öppnar ingen. Den stänger och lägger en filt över låset. Och den mest avslöjande detaljen är 50-årsgränsen; inga verk nyare än 50 år får vara med. Det låter kanske rimligt men fungerar som ett konserveringsprojekt. En fixering av Sverige vid en tid då samisk och tornedalsk kultur knappt tilläts synas.
Gränsen fryser fast ett redan snedställt kulturarv och låtsas vara neutral. Tidsgränsen diskvalificerar dessutom nästan all samisk och tornedalsk litteratur eftersom den verkliga boomen, med rösterna, språken, återtagandena kom långt senare. Det är just de verk som burit fram ett kulturellt uppvaknande av majoriteten som nu sorteras bort av en regel som påstår sig vara objektiv.
Att sentida samisk litteratur faller bort? Ingen olycka. Att tornedalsk kultur fortsatt osynliggörs? Ingen större överraskning. För det är så makt ofta verkar; inte genom ett nej, utan genom ett vänligt ”tyvärr, det passar inte in efter våra kriterier.” Det är några reflektioner som jag bär med mig från den litteraturfestivalen ”Bágo in books” vid Tjállegoahte i Jåhkåmåhkke.
Henrik Blind, Jåhkåmåhkke/Jokkmokk
