Under våren 2021 har aktivister från Skogsupproret, ett samarbete mellan samiska och icke-samiska aktivister, utfört blockader gentemot det statliga företaget Sveaskog. Aktionerna har bidragit till att brister i svenska statens behandling blivit allt mer synliga. Det skriver etnologen Stellan Beckman.
Utifrån nyhetsrapporteringen om det hela framgår att Sveaskog valt att sälja mark i känsliga och omstridda renbetesområden där samebyar i samråd med företaget sagt nej till avverkning. Berörda samebyar informeras inte om skogsaffärerna förrän skogen redan börjat avverkas.
Det kan framstå som märkligt att ett statligt företag som Sveaskog, som skriver på sin hemsida att ”med en ömsesidig respekt för varandras verksamhet och god dialog kan skogsbruk och renskötsel verka på samma marker”, skulle göra något orätt. Men det är just vad som återkommande har skett.
Sveaskogs representanter påstår att de följer lagar och regler kring avverkning, men saken är den att samrådskravet endast gäller för större markägare. Den möjlighet som en sameby har att skjuta upp planerad skogsskövling gäller högst fem år, inte permanent. Sveaskog har med andra ord hittat ett kryphål i lagen som är katastrofalt för renskötande samer och miljön.
Den minst sagt nonchalanta behandlingen som Sverige har gentemot samebyar i denna fråga är inte en enskild händelse. FN:s rasdiskrimineringskommitté har varit särskilt kritisk till att svenska staten utesluter samiskt inflytande över deras marker och öppnar upp för stora ingrepp i form av mineralutvinning.
Sveaskog har inte bara fått kritik från samiska aktivister och miljörörelsen. I augusti 2020 fick företaget en ”allvarlig avvikelse” av en revisionsbyrå för sin planerade avverkning i ett skogsområde. Ett skogsområde som är ett viktigt renbetesområde för Maskaure sameby som dessutom har ett högt naturvärde.
Svenska statens och Sveaskogs agerande gentemot samerna och renbetesmarken har fått flera organisationer att ge uttalad stöd för samebyarnas rättigheter. Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Fridays for future och Civil Rights Defenders har öppet stöttat motståndet. Fältbiologerna har även anslutit till blockaderna med aktivister och stöttat dem ekonomiskt.
Bland de krav som lyfts fram av aktivister syns bland annat Skogsupprorets om att stoppa skogsmissbruket, avkolonisera Sápmi och demokratisera vår skog. Fältbiologerna har även skrivit offentligt att Sverige bör ratificera ILO 169, ändra ägardirektiv för Sveaskog så att bolaget prioriterar miljömål och urfolksrättigheter framför vinst samt att man förbjuder all avverkning av Sveriges och Sápmis sista naturskogar.
Svenska Samernas Riksförbund har även krävt att regeringen ställer högre krav på Sveaskog genom ägardirektivet. Det är dock inte alla partier i riksdagens som uttalat sig positiva till detta, utan främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Övriga partier är antingen tveksamma eller säger nej till detta.
Redan 2019 sa berörda samebyar nej till Sveaskogs 17 planerade avverkningar. Att de sagt nej verkar ha vägt väldigt lite. Om Sverige valt att ratificera ILO 169 hade saker och ting kanske varit annorlunda. Det har också varit en återkommande kritik att Sverige drar benen efter sig att ratificera ILO 169.
Konventionen har varit i kraft sedan 1991 och Sametinget har sedan 1999 kritiserat att Sverige inte ratificerar ILO 169 trots att frågan utretts återkommande gånger. I samband med att Sametinget 2019 lämnade över en begäran till riksdagen att man skyndsamt ska ratificera ILO 169 och urfolks rättigheter uttalade sig också styrelseordförande Per Olof Nutti:
”Vi är Europas enda urfolk och vi har en särställning i Sverige. Det vet staten om. Man kan inte bara utreda frågan – man måste komma till ett beslut. Det här är den nyckeln samerna begärt sedan länge och som vi har rätt till.”
I sammanhanget är det värt att notera att Högsta domstolen i Girjasmålet anser att ILO 169 redan är folkrättsligt bindande för Sverige.
Sverige vill gärna se sig själv som en humanitär supermakt i omvärlden. När ett statligt företag trampar på samebyars rättigheter och tar till polisen som ett medel för att bryta blockaden kan man fråga sig vad detta innebär. Om inte annat är det en humanitär katastrof.
Stellan Beckman, etnolog
Artikeln är tidigare publicerad i Fjärde Världen 3/2021.
Foto 1: Skogsupproret
Foto 2: Henrik Andersson, Gällivare skogssameby
