Samer utsätts för rasism och förmynderi – fortfarande

Som de flesta vet utsätts samer fortfarande för rasism, diskriminering och förmynderi. Detta på olika vis. Som i våras när Evelina Solsten, en ung tjej från Tåssåsens sameby, försöker dementera en av alla fördomar som florerar och möts av hatkommentarer. Hatstormen som Evelina fick för sitt inlägg är lätt att se och fördöma, men speglar något som vi samer får och fått leva med. Det hänger med från generation till generation och vi är så vana att vi knappt reagerar. Det skriver representanter för tre samebyar – Tåssåsens sameby, Handölsdalens sameby och Mittådalens sameby.

Tack vare att fler blir insatta minskar hatet, men fortfarande – så fort det handlar om samer, renar, samebyar och samiska rättigheter ligger hatet oftast med i en eller annan form. Synlig eller under ytan.

Tittar vi i trådarna under vårens och sommarens rubriker – konflikt, polarisering och vem har rätten till fjällen så känns tongångarna igen. Här är det ok även för vuxna att vädra sina fördomar, fälla diskriminerande, negativa kommentarer om samer och renskötsel. Det grövsta plockas bort och sedan säger man att man oroas över den polarisering man ser i frågorna.

Vad är då polarisering och vart finns vi i den?

På Wikipedia förklarar man polarisering som en tendens i en konflikt då alla parter grupperar sig i två läger, och det är svårt att upprätthålla neutralitet. Gruppolarisering är fenomenet som utspelar sig när människor i grupper fattar mer extrema beslut och utvecklar mer extrema åsikter än vad de är benägna till som enskilda. Människor intar mer extrema positioner och förordar farligare vägar efter att ha deltagit i diskussionsgrupper än vad samma personer gjorde innan dessa diskussioner. Gruppolarisering är ett viktigt begrepp eftersom det förklarar gruppbeteenden i en mångfald situationer i vardagslivet och samtiden.

Är då polarisering det ord som bäst beskriver det som skett och fortfarande sker i Sapmi?

Nej, vi tycker inte det. Om lösningen är att vi inte ska hävda våra lagstadgade rättigheter, tiga och gå undan i hundra år till, så finns det mycket mer passande ord att använda.

Nästa generation, våra blivande renskötare

Idag med sociala medier tänker vi särskilt på våra unga. Våra barn, blivande och unga renskötare. De som fått ansvaret att sköta renarna, som tidigare räddat deras förfäder/mödrar. Ansvaret att lämna över till nästa generation. De som fått arvet och älskar det.

Det är långt ifrån alla det passar då man redan som ung knyter sig an till renen, markerna och livsstilen. Det är ett svårplanerat liv och mycket av de vanliga ungdomsgöromålen får komma i andra hand. Intensiva arbetsperioder när allt annat läggs åt sidan följs av lugnare perioder. På ett sätt jämförbart med en idrottsutövare, drivet måste komma inifrån och man måste älska det man gör.

Hur påverkas de av att i tråd efter tråd få läsa hur värdelösa vi är?
Vad gör det med känslan av mening, sammanhang och glädje över livet de valt?
Vad gör det med självkänslan?
Hur mår de?
Hur ska vi stötta dem?

Det var ju inte bättre förr, så de ryggsäckar som burits har aldrig varit lätta. Långt in på 1900-talet var rasismen vedertagen och väl synlig ända upp till regering och riksdag.

Fördrivningen av samer från skogslandet hade pågått sedan länge. Skogsmarken var bördig värdefull och viktig. Fjällvärlden var däremot otillgänglig, karg och av mindre värde. Ingen hade något intresse av vare sig fjällen eller det liv våra förfäder levde. Tvärtom passade det ypperligt att avgränsa dessa områden till samerna och genom lagar se till att de höll sig där.

Renbeteslagen 1886 utgick från att renbetesfjällen skulle vara ”för lapparne afsatta land”. Man ansåg dock att samerna själva inte dugde till att förvalta sina egna resurser. Därför måste länsstyrelsen vara förmyndare och övervaka att deras rätt inte slösades bort eller användes på fel sätt.

Länsstyrelsen som förmyndare

Synsättet lever kvar så till den milda grad att vi än idag, år 2021, måste be länsstyrelsen om lov innan vi kan ta med gäster ut på vår egen jakt. Från och med i år är vi inte ens betrodda att lämna över tillståndet till våra gäster.

Under den period som kallas för ”lapp skall vara lapp”, anpassades de rasistiska argumenten för att hålla ”lapprasen” kvar i fjälltrakterna. Slutsatsen blev att samerna hade ett ”rasdrag” som gjorde dem starka som renskötare i fjällen men i övrigt svag och mindervärdig.

Om samer ägnar sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjyv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913 ”Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut”

Även barnen användes för syftet. Artikeln nedan skrevs av KB Wiklund, filosofie doktor, docent och professor. Från 1905 och fram till sin död 1933 var han en av den svenska regeringens mest anlitade experter på frågor som rörde samerna och hade ett 50-tal statliga utredningsuppdrag.

”Det är farligt att låta lappbarnen bo i varma väl ombonade rum, ligga i ordentliga sängar, äta svensk mat etc. När barnen sedan återvänder till fjällen finner de där endast kalla dragiga kåtor, hårda renhudsbäddar och illasmakande köttmat. Missionsskolorna avvänjer lappbarnen från det liv de skall föra. Därför skall man flytta upp barnhemmen till fjälltrakterna och göra den dubbelt enklare, ja gärna tarvliga och dåliga men sådana att barnen inte vänjes av med sitt hårda levnadssätt”.

Att våra äldre hyser sådan misstänksamhet mot svenska institutioner, att många inte ens vill söka hjälp vid alvarlig sjukdom är kanske förståeligt?

Är vi i vägen även här?

Men på tal om vårens och sommarens rubriker; ”Fjällen blev vår fristad” och ”Renen vår överlevnad”. Citaten är hämtade från boken Stulet land: svensk makt på samisk mark, skriven av historikern Lennart Lundmark.

Nya värden har hittats i fjällen och statliga experter, politiker, tjänstemän och utredningar kliar sig nu i huvudet på frågan hur man kan minimera och kringgå de samiska rättigheterna.

Tankarna kommer. Är fjällvärldens stora värdeökning egentligen det enda som skett på hundra år? Hur hade Sverige behandlat våra förfäder om man kunnat se detta värde i början på 1900-talet? Vi har ju liksom bara levt och verkat här sen urminnes tider. Vi har inte tagit någon annans land i besittning. Tvärtom har vi undan för undan, i takt med att värden hittats och skapats, trängts undan bit för bit.

Det pratas om konflikt och polarisering, men handlar det egentligen om att vi nu är i vägen även här?

Fjälljakten är bara ett exempel på detta, och vi vill förtydliga att det inte handlar om att vi vill stänga möjligheterna till ripjakt på våra marker.

När samebyarna i Jämtland/Härjedalen vänder sig till länsstyrelsen som avlyser småviltjakten under några veckor för att ge renarna betesro, och för att samebyarna ska kunna jaga älg i lugn och ro, blir det orsak till ”polarisering”. Några veckors avlysning framställs i medier som att samerna tar jakten från de svenska fritidsjägarna och startar krig mot lokalbefolkningen. Länsstyrelsens tjänstemän sätts under stark press att med sina beslut se till att ”polariseringen” minskar.

Det var annorlunda när staten så sent som 1993, införde den så kallade ”fria småviltjakten” på samebyarnas marker. Trots kraftiga samiska protester och demonstrationer var det ingen, vare sig politiker eller andra som oroade sig för polarisering, och under många år arbetas det politiskt för döva öron.

Samiska röster räcker inte till för några mandat och tvärtom kan lyhördhet för samiska krav leda till röstförluster. Därför är utredningar och passivitet den enklaste och vanligaste vägen. Här fanns det till slut ingen annan väg än den rättsliga.

Till domstol för att återfå rättigheter

En sameby, Girjas, tar med stöd av övriga samebyar saken till domstol, och efter att ha avverkat alla Sveriges rättsinstanser meddelar Högsta domstolen sitt domslut. Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken fastställer Högsta domstolen följande såvitt gäller den mark inom Girjas samebys nuvarande byområde som avses i 32 § rennäringslagen (området).

Girjas sameby får utan hinder av 31–34 §§ rennäringslagen upplåta rätt till småviltsjakt och fiske på området utan statens samtycke.

Staten får inte upplåta rätt till småviltsjakt och fiske på området.

Vad händer då, när rättighetsfrågan är utredd och det inte längre går att minimera, glömma eller kringgå de samiska rättigheterna?

Just det, ”polarisering”. Politiker, tjänstemän och intresseorganisationer oroar sig över vad den ökande polariseringen kan leda till. Kan det koka över? Ja, visst. Renar plågas och dödas, renskötare mordhotas och näthatet tar sig gigantiska proportioner.

Vi citerar återigen historikern Lennart Lundmark när han kommenterar ett vanligt förekommande mönster i konflikter med urfolk:

”Först tar man ifrån en folkgrupp rättigheter. När den kräver den tillbaka blir plötsligt de som stulit rättigheterna drabbade. Urfolket anklagas för att vilja införa diktatur mot den ganska nyanlända majoritetens vilja.”

Vi tror att de flesta, även statliga tjänstemän, är okunniga om att de strukturer som präglar statens förvaltning av samiska rättigheter och renbetesfjällen, grundlades med motiveringar som ingen torde stå upp för idag.

Självklart påverkas den icke insatta allmänheten av detta synsätt som egentligen inte kan leda till annat än konflikt så snart vi hävdar våra rättigheter.

Tänk om lösningen istället är att Sverige synliggör historien och de oförrätter man utsatt samerna för? Lägger ner den strukturella diskriminering som fortfarande genomsyrar förvaltningen av traditionellt samiska marker och erkänner och respekterar de samiska rättigheterna?

Vi är ett fredligt folk, och trots att vi blivit lurade och fördrivna i hundratals år har alla som genom historien besökt oss med respekt, blivit väl mottagna. Med historien i nära minne och för kommande generationer är det nu viktigt att utvecklingen i våra renbetesfjäll inte påverkar negativt, utan bidrar till en positiv utveckling även för samebyarna. Låter inte det som en hållbar utveckling år 2021 och framåt?


Ha nu en fortsatt fin sensommar!
Tåssåsens sameby, Handölsdalens sameby och Mittådalens sameby

Tåssåsens sameby finns på Facebook. Följ dem gärna.

Foto 1, 2, 3 och 6: Tåssåsens sameby

Rulla till toppen