I somras såg jag en ren med hornen insnärjda i elkabel springa längs kanten av E45:an mellan Jokkmokk och Arvidsjaur. Minnet av den ståtliga renen, med elkabeln släpande långt efter sig, har för mig blivit en sinnebild för samebyarna som stötfångare av, inte bara klimatförändringarna, utan också av elektrifieringen av industrin och det som kallas ”den gröna omställningen”. Det skriver Nina Pettersson, projektledare för Klimatanalys Norr, i en krönika.
Samebyarna är helt beroende av markerna för sin dagliga verksamhet. Platser där de samlade effekterna av intrång från skogsbruk, vindkraftsanläggningar och gruvor med mera krockar med renskötsel och andra intressen och värden. Särskilt betydelsefullt känns det nu när jag jobbar med projektet Klimatanalys Norr, som ska kartlägga målkonflikterna i ”klimatomställlningen”, som den också kallas.
Klimatanalys Norr är en stor projektsatsning som pågår fram till början av 2024. Det är ett samarbete mellan Naturskyddsföreningens länsförbund och kretsar i Norrbotten och Västerbotten med stöd av Naturskyddsföreningens riksförening.
Det är klart att vi ska bort från det fossila. Där är nog alla som oroas av klimatförändringarna överens. Skiftena i teknologi är i grunden bra och har förutsättningar att få stora effekter på klimatutsläppen. Vätgasmetoden minskar utsläppen dramatiskt jämfört med konventionell ståltillverkning. Det här ställer dock extrema krav på sådant som el- och råvaruförsörjning. Elen och resurserna räcker inte till allt, utan det krävs kloka avvägningar och prioriteringar. Det finns tydliga konflikter med behovet att bevara biologisk mångfald och naturliga kolsänkor i skog och mark. Det riskerar att slår undan grunden för exempelvis renskötseln och andra viktiga näringar om det ska anläggas nya gruvor, byggas vindkraft på olämpliga ställen, dras elledningar och avverkas mer värdefull skog.
”Att offra ekosystemen för att rädda klimatet är en tankevurpa och en ödesdiger väg att gå.”
Ett tankefel som den så kallade ”gröna omställningen”, såsom den gestaltar sig i Sverige idag, bygger på är att se resurserna som outtömliga. Den nya vågen av exploatering i norr är i samma anda som tidigare faser av industrialismen. Alltså en idé om att naturen måste maka på sig för människan och en förnekelse av planetens gränser. En utökad exploatering och rovdrift på naturen, i redan hårt exploaterade marker, som alltmer försvaras i klimatomställningens namn. Att offra ekosystemen för att rädda klimatet är en tankevurpa och en ödesdiger väg att gå, då motståndskraften, förutsättningarna att klara klimatförändringarnas utmaningar, finns just i en natur med sunda ekosystem.
Många talar om Norrland som en råvarukoloni. Det går att se att det finns en annan väg, där man kombinerar den nya teknologin, som på många sätt är bra, med att hushålla med både energi och naturresurser på ett helt annat sätt – att använda dem mer sparsamt.
Jörgen Stenberg, renskötare från Malå, deltog i Sami Grand Prix 2022 med jojken SKILGGET och vann:
”Förhoppningen är att jojken når dit var kanske orden inte når. Den här jojken ligger väldigt nära hjärtat. När ens livsområde omvandlas till en produktionsyta för elkraft till exempel. Då är det något som omvärlden upplever som positivt medan hela min värld raseras. Oron som man känner över det är inbakat i den här jojken.”
Namnet på jojken SKILGGET betyder att man river sönder och förstör någonting i onödan. Porslin som går i kras eller ett betesland som styckas sönder – i onödan. Onödig förstörelse helt enkelt.
Nina Pettersson, projektledare Klimatanalys Norr, Naturskyddsföreningen
Foto: Tina Eriksson
