Timbro presenterar en liberal reformagenda och lanserar olika förslag för att ”befria” Sápmi. En del förslag är djärva – som att överlåta äganderätten av statlig mark till samebyar/sameföreningar. Andra förslag känns välbekanta, som att inte ratificera ILO-konvention 169 om ursprungsfolk och stamfolk. Norge och Danmark har gjort det, men Sverige ska alltså inte godkänna ILO 169 av grumliga skäl.
”Sápmi präglas av ständiga konflikter. Mest omtalade är konflikterna mellan olika samebyar och industriföre tag som vill exploatera naturresurser”, skriver Timbro.
Det är sant. Samtal om svensk samepolitik behöver föras. Den behöver föras MED samer, inte OM samer. Därför ser vi i Amnesty Sápmi fram emot en dialog med olika parter om hur Timbros idéer skulle påverka samernas mänskliga rättigheter, vad som är skulle kunna fungera – om politikerna vågar ge samerna självbestämmande, vad som är genomförbart rent juridiskt och hur äganderätten ska omfatta alla samer.
Självbestämmande är INTE när Timbro argumenterar för att Sametinget ska läggas ner. Självbestämmande är att samerna själva får besluta hur de vill organisera sig och hur deras demokratiska beslutsprocesser ska se ut. Men vi kan hålla med om att Sametingets dubbla roller, som statlig myndighet och samiskt parlament är problematisk och också något som människor i andra länder förvånas över.
Timbro skriver: ”Dagens ordning bygger på en naiv föreställning om att olika intressen ska kunna samexistera – renskötsel och andra verksamheter ska kunna bedrivas parallellt utan tydliga regler. Till skillnad från andra delar av landet saknas fungerande mekanismer för att nå ömsesidigt fördelaktiga lösningar vid exploatering eller skogsbruk. Samebyar får inte förfoga över sina rättigheter, utan är i praktiken hänvisade till att motsätta sig myndighetsbeslut för att förhindra inskränkningar i renbetesrätten. Samtidigt kan den som vill genomföra lönsamma investeringar inte köpa sig tillgång till rättigheter, utan måste försöka få staten att expropriera eller förmå samebyn att själv ge upp sin rätt.”
Det är en intressant beskrivning. Vår erfarenhet är inte att politiker och tjänstemän har en naiv föreställning om samexistens. De är väl medvetna om att renskötseln är trängd, att marken krymper och renens mat försvinner. Vissa samebyar kan inte samexistera med ytterligare markexploatering – men politikerna låtsas att det går, för det låter för cyniskt att erkänna att man struntar i urfolket samernas invändningar.
Rapporten använder begreppen samebyar, renskötselföreningar och sameföreningar på ett sätt som väcker frågor i det samiska samhället. Vilka får vara med?
Vi presenterar en kort sammanfattning av förslagen i Timbros rapport Befria Sápmi. Läs gärna hela rapporten för att ta del av förslagen i sin helhet och läs deras argument.
1. Privatisera statlig mark väster om odlingsgränsen – överlåt äganderätten till samebyar
”Att staten ska äga renbetesmark är inte mer motiverat än att den skulle äga åkrar. För att möjliggöra privatisering behöver mark som är belastad med renbetesrätt styckas upp i mindre fastigheter och övergå till respektive sameby.”
”Det mest naturliga sättet är att den statliga marken i Sápmi som är belastad med renbetesrätt övergår till respektive sameby, som i sin tur får full frihet att handla med den. Dagens ordning, där renbetesrätten lyfts ur ägandet av marken och inte kan för ändras ens av samebyn själv, avskaffas och samebyarna får utforma sin verksamhet och upplåta marken på marknadsmässiga villkor.”
2. Inrätta renbetesarrenden
”Inrätta renbetesarrenden på privat mark samt på mark som ägs av statliga bolag.” /…/ ”De skulle behöva vara obegränsade i tid, inte vara förenade med någon ersättning (vilket i dag inte tillåts enligt jordabalkens regler), och dessutom vara starkare sakrättsligt skyddade än de flesta andra arrenden – genom krav på registrering och skydd mot tredje mans anspråk, till exempel vid utmätning.”
3. Ge samebyarna näringsfrihet och omvandla dessa till ekonomiska föreningar
”Minst lika viktigt för att öka människors frihet och möjligheter i Sápmi är att reformera samebyarna. /…/ Samebysystemet bör därför avskaffas, och de befintliga byarna omvandlas till ekonomiska föreningar med full frihet att hantera sina egna angelägenheter. Den viktigaste konsekvensen av detta är att sådana rennäringsföreningar skulle kunna styra över sin egen verksamhet och organisation. Den begränsning som staten i dag ställer upp vad gäller vem som kan antas som medlem försvinner, och det är rimligt att anta att olika föreningar med tiden skulle utveckla olika inriktningar och anpassa sina stadgar efter sina behov.”
4. Liberalisera byggreglerna i fjällen
”För att möjliggöra investeringar i långsiktigt hållbar turism och ge sameföreningar möjlighet att utveckla sin verksamhet måste statens mycket strikta regler för byggnation lättas upp.”
5. Avskaffa renskötselmonopolet och konsultationslagen
”Den som vill och har möjlighet bör få ägna sig åt renskötsel, oavsett familjebakgrund, på samma sätt som i Finland. /…/ Även den ovan nämnda konsultationsordningen –som förutsätter att samer som folk har en gemensam upp fattning – utgår från idén om kollektivt inflytande baserat på etnisk bakgrund som är svår att motivera.”
6. Avskaffa myndigheten Sametinget
”Det finns en uppenbar intressemotsättning inbyggd i modellen, där Sametinget som statlig myndighet under regeringen inte nödvändigtvis har samma uppdrag eller mål som Sametinget som parlamentariskt organ.”
7. Fasa ut subventionerna till rennäringen
”Prisstödet, katastrofskadeersättningen och delar av rovdjursersättningen utgör direkta subventioner som inte är motiverade.”
8. Stryk Sveriges underskrift från urfolkskonventionen
”Samer, i Sveriges fall, ska enligt konventionen behandlas som en enhetlig grupp med en gemensam åsikt och målsättning, vilket är starkt missvisande. I Sverige finns åtminstone 20 000 samer, med lika många sätt att se på sin identitet och sina traditioner.”
”Att samla människor under en sådan kollektiv etikett, och genom lagstiftning utse talespersoner för gruppen, är ett förhållningssätt som Sverige inte bör anamma.”
Hmmm, så står det inte i ILO-konvention 169 om ursprungsfolk och stamfolk. Med självbestämmande väljer samer sina företrädare, precis som alla röstberättigade medborgare i Sverige väljer sina företrädare i val vart fjärde år. Det är ett förhållningssätt som hör hemma i en demokrati.
