Författarsamtal med Pia Mariana Raattamaa Visén, som har skrivit romanen ”Sammanflätning” om att inte få begrava och sörja, att inte veta, att tystas och om att söka. Om sammanflätningar mellan generationer, identiteter och språk.

Anna och Lis-Mari möts i mamma Fridas lägenhet i ett litet samhälle i södra Norrland. Frida närmar sig livets slut och de vuxna döttrarna anar tystade berättelser i släktens minnen. Som en fladdrande oro bär Frida mörka fragment från sin mormor Ingas öde. Hon som fördes från Karesuandotrakten söderut, till Piteå och Furunäsets sjukhus och levde där till sin död 1928, men vars grav aldrig har återfunnits.

”Det tar fyra generationer att komma över ett krig, säger de, att glömma, läkas. Men det här var väl inget krig? Hon är den tredje generationen. Gammelmormor är punkten, såret, hjärtslaget, rispan, hugget, revan, sedan bär mormor, mamma, hon själv och Lis-Mari revorna och ärren. Om man följer en moderslinje.”