Som största snackis på senare tid måste nog Sofia Jannoks motfråga till TV-programledaren Fredrik Önnevall utses. Sofia Jannok beskriver tröttheten inför alla märkliga ”Hur känns det-frågor” och vänder på steken: Hur känns det själv att tillhöra ett kolonialt folk? Hon gör det på ett reflekterande sätt utan attack, och Önnevall gör sitt bästa för att svara på samma sätt. Det är en trevande kommunikation utan aggression i ett viktigt ämne, och förmodligen blev det just därför en tankeställare för många.
SOFIA JANNOK applåderades stort efteråt, inte minst av många samer. Orden var nog förlösande för alla dem som upplevt liknande och som känt att det skaver. Men. Sedan kommer de andra reaktionerna. Naturligtvis från dem som tycker att samer gnäller etcetera, etcetera. Men så är det de där som nästan är svårast att tackla. De som inte kan acceptera att de är en del av den koloniala strukturen och som ser sig som – och det här är ett ord jag har väldigt svårt med – samevänner. Ett belysande exempel ur kommentarsfälten:
”Och själv känner jag att jag inte vill ha skuld för att ha stulit någons mark – stödjer och står upp för samer – men skuldbeläggs. Nej det är inte okej. Jag vill inte bli kallad: “kolonialt folk”. Lägg skulden där den hör hemma, sluta slå på de som stödjer.”
SÅ VAD SKULLE dessa människor ha gjort? Naturligtvis kunde de inte ha gjort så mycket där och då. Väldigt mycket av koloniseringen av samiska marker och misshandeln av den samiska kulturen har skett utan att majoriteten av människor har vetat och förstått. Och om de vetat, är det inte säkert att de under de tider, de omständigheter som rådde, hade brytt sig. MEN man kan alltid ta till sig fakta och bli medveten. Jag är en av de svenskar som tagit del av den ekonomiska välfärden och tryggheten som byggts upp genom skövling och sargande av samisk mark. Både min morfar och min farfar åkte till norr och installerade turbiner i älvarna. Turbiner byggda i min hemstad Trollhättan, där industrin gick på högvarv.
TROTS DET GÅR inte heller jag omkring och försöker bära hela Sveriges svek mot samerna på mina axlar. Det blir helt enkelt en lite väl grubblande och tung vardag att leva i. Men det minsta man kan förvänta sig är en medvetenhet. Att man inser att man har levt jäkligt gott på kolonialismen och att man alltid är medveten om vad man så som ”tillhörande ett kolonialt folk” representerar, nämligen ett förtryck. Och när man har nått den insikten, vilket inte borde vara så svårt för normalbegåvade människor, så ska man stå upp för det, sprida kunskapen och budskapet, och inte bara vifta avvärjande med armarna och gasta: ”Det var inte mitt fel! Jag vill ju samerna väl!”
Åsa Lindstrand, chefredaktör för Samefolket
Krönikan är tidigare publicerad i Samefolket 2021-05-03
