När jag började arbeta som journalist för mer än 40 år sedan, hände det att jag möttes av ett nedlåtande ”lilla gumman”. En ledande manlig politiker svarade inte på kvinnors frågor. En manlig fackbas föreslog flirtigt att vi skulle gå runt hörnan och göra intervjun. Jag arbetade då för Sveriges Radio.
Det var kränkande och förödmjukande.
Jag trodde den tiden var förbi.
Men så dök det brittiska gruvbolaget Beowulf Minings styrelseordförande Sven-Otto Littorin upp.
Den grävande reportern Frida Sundkvist granskade Beowulf Minings finanser med koppling till skatteparadis och miljardlöften till Jokkmokk om de via dotterbolaget Jokkmokk Iron får tillstånd att driva järnmalmsgruva i Kallak. Granskningen publicerades i Aftonbladet.
Det händer att maktpersoner som representerar bolag duckar för journalisters frågor och i stället försöker undergräva deras integritet. Som den förre moderate arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin.
I stället för att svara på frågor, drog han det rasbiologiska kortet och hävdade att Frida Sundkvist var partisk då hon har samiskt påbrå.
Det är häpnadsväckande att detta händer i Sverige 2022.
Littorin tålde inte granskningen och visade på total orespekt både för Frida Sundkvist och Aftonbladet; det vill säga fri, oberoende journalistik.
Inte förrän han mötte kraftiga reaktioner, bad Littorin om ursäkt och skriver på Facebook bland annat: ”Jag har den största respekt för såväl den samiska urbefolkningen som för vår journalistkår. Jag gjorde fel.”
Som journalist och medlem i Amnesty Sápmi, blir jag både ledsen och förbannad. Visst, Littorin pudlade, men orden ekar trots det tomma. OM han hade ”den största respekt för såväl den samiska urbefolkningen som för vår journalistkår”, hade han aldrig tagit fram rasistkortet till att börja med.
Nina Hjelmgren
