May-Britt Öhman är docent i miljöhistoria och forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet. Nu har hon fått finansiering till ett fyraårigt forskningsprojekt som heter ”Sijddaj máhttsat” – ”komma hem” på lulesamiska. Projektet har som ambition att föra hem samiska föremål och mänskliga kvarlevor samtidigt som hon ska utforska hur det samiska samhället och individer relaterar till dessa föremål och kvarlevor.
Amnesty Sápmi har ställt några frågor till May-Britt Öhman.
Berätta mer konkret – vad ska du göra?
Projektmedlen ger mig möjlighet att fortsätta det arbete jag på olika sätt hållit på med sedan 2008 – att lyfta fram just samiska perspektiv på rasbiologiska studier, rasismen mot samer och hur det tagit och tar sig utryck i just samlandet av kvarlevor, DNA, bilder, artefakter.
Ambitionen är att åtgärda, förändra, utifrån just samiska perspektiv, och då självklart i samverkan med samiska samhället – det vill säga såväl enskilda individer som organisationer.
Det handlar om att utarbeta konkreta förslag på hur det fysiska arvet – släktingar som finns i arkiv, på bilder och i dokument bör hanteras av universitet och andra statliga organisationer. Jag vill även att skapa forum där samer själva kan resonera om hur man/vi förhåller oss till detta.
Vad gäller samiska mänskliga kvarlevor finns det ju redan sedan 2007 ett uttalande från Sametinget att dessa ska begravas. Här hoppas jag att projektet kan medverka till att lyfta upp frågan på nationell nivå så att det äntligen sker i full utsträckning.
Vad gäller bilder tagna inom rasbiologiska sammanhang tänker jag att etiska förhållningssätt kan fastslås, utifrån det samiska samhället och enskilda samers preferenser. Kanske ska bilderna förvaras på annan plats än där de är idag, exempelvis.
Vad gäller artefakter – föremål – så finns det ju sejtar, trummor med flera föremål som nu finns i samlingar där samer aldrig får se dessa. Här tänker jag att det är viktigt att se över hur dessa föremål ska förvaras i framtiden. Vad som ska återföras, vad som ska finnas på museum och på vilka museum? Hur kan de bli tillgängliga för samiska samhället? Det finns många artefakter som samer aldrig kommer åt att se, trots att de kommer från deras egna hemområden.
Vilka hinder ser du idag när det gäller begravning av samiska kvarlevor?
Jag ser inga hinder. Det finns klart uttryckt vad man tycker om detta från samiskt håll, inte minst genom Sametingets uttalande 2007. Här är det svenska statens högsta företrädare som måste ta ansvar för detta. De behöver tillskjuta medel så att begravningarna går att genomföra skyndsamt och under samisk ledning.
Den forskning som bedrivs på samiska mänskliga kvarlevor i form av användande av DNA exempelvis, behöver granskas och ifrågasättas. Här finns det mycket kunskap i exempelvis Nordamerika. Min forskarkollega Kim TallBear, professor vid fakulteten för urfolksstudier vid universitetet i Alberta i Kanada, själv urfolk, är väl insatt i dessa frågor.
Du skriver i din forskningsansökan om att föra hem samiska ”kulturella artefakter”. Vilken typ av föremål tänker du på?
Det handlar om sådant som sejtar och trummor. Det kan också vara offergåvor och annat, som på högst skumma och olovliga sätt har tagits från samiska samhället.
Vad menar du med att föremålen ska ”komma hem” – är det till platser där de har tagits ifrån, till samiska museer, eller något annat?
Det behövs ett omfattande arbete för att se över HUR det ska gå till på bästa sätt, i samverkan med – och under ledning av samiska samhället, enskilda individer och organisationer. Här kan vi hämta erfarenheter, kunskap, stöd och råd genom utbyte med andra samiska samhällen på norsk och finsk sida, men även från Nordamerika, Australien och Aotearoa (Nya Zeeland).
Vad är målet, vad hoppas du uppnå?
Projektet handlar om att ”komma hem” – att finna ro, och utveckla goda relationer.
För egen del önskar jag att våra släktingar och vi själva ska få komma hem och finna ro. Våra döda släktingar ska inte ligga i lådor på svenska statliga institutioner, utan i sina gravar, hemma, i ro.
Bilder tagna inom ramen för rasbiologiska studier behöver hanteras med största omsorg och om vi vill titta på dem så behöver det kunna ske under värdiga former, med respekt. Och de som är på bilderna behöver också få ”komma hem”, finna ro, liksom deras släktingar. Vi är nog många som har släktingar på bilder i dessa arkiv.
Artefakterna behöver även de få komma hem. I ro, där de hör hemma.
Det är inte endast samer som är i behov av att ”komma hem”. Arvet av rasbiologin och nutida rasism mot samer – och andra – har omfattande negativ påverkan på majoritetssamhället. Så majoritetssamhället – svenska samhället – behöver utveckla bra sätt att visa respekt gentemot det samiska samhället, även för sin egen skull. Rasismen som kommer till uttryck i sätten att idag hantera arvet från den rasbiologiska epoken, har dåligt inflytande även på det svenska samhället. Det leder till dåliga relationer mellan människor och till den miljö – natur – vi alla lever i. Det bådar inte gott för framtiden. Hur kan vi alla känna oss hemma – här på samma marker?
Jag hoppas kunna bidra till att blicken kan vändas. Att hållbar etik, goda värden och goda relationer lyfts fram. Om allt detta kan uppnås under projekttiden är svårt att sia om, men min ambition är att kunna bidra till detta och kanske även kunna vara till stöd för den sanningskommission som nu ska inrättas.
Foto: privat
TEXT: Kerstin Andersson
