Jag uppskattar verkligen det arbete som forskarna lägger ner för att öka förståelsen för renskötselns förutsättningar och synliggöra konsekvenserna av olika markintrång. Mycket av det som forskningen visar är sådant som vi renskötare själva upplever och lever med i vår vardag. För mig blir därför den stora frågan inte hur mycket mer kunskap vi behöver, utan hur den kunskap som redan finns ska få verklig betydelse för de beslut som fattas. Det skriver renskötaren Tomas Marsja efter en konferens om markanvändning och renskötselns framtid.
Efter torsdagens konferens tar jag med mig många tankar och funderingar. Det var en intressant och viktig dag där forskare från bland annat Sveriges lantbruksuniversitet, Luleå tekniska universitet och Ájtte, tillsammans med jurister och företrädare för olika verksamheter, belyste frågor om markanvändning, rättigheter och renskötselns framtid.
Det går inte att bedöma varje intrång för sig och samtidigt tro att renskötseln ska kunna fortsätta fungera som tidigare. För oss handlar det om hela landskapet, om sammanhängande betesmarker, flyttleder och möjligheten att anpassa renskötseln efter årstider, väder och renarnas behov. Varje nytt intrång påverkar helheten och gör det allt svårare att få renskötseln att fungera.
Vad innebär samexistens i praktiken?
Under dagen diskuterades också samverkan, samråd och samexistens mellan olika näringar, bland annat tillsammans med LRF och andra aktörer. Jag tycker att det är viktigt att vi möts och lyssnar på varandra, men vi måste också våga fråga oss vad samexistens egentligen innebär i praktiken. Det räcker inte att tala om att samsas om marken om förutsättningarna för den ena näringen samtidigt försämras. För mig handlar samexistens om att även renskötseln måste få det utrymme den behöver för att kunna fungera, både i dag och i framtiden.
Det jag framför allt tar med mig från dagen är att vi redan vet väldigt mycket om problemen. Vi vet hur renarna påverkas, vad som händer när markerna styckas upp och vilka svårigheter som uppstår när möjligheterna att flytta och anpassa renskötseln begränsas. Ändå fortsätter vi att diskutera samma frågor utan att det alltid leder till konkreta förändringar.
Jag är inte emot utveckling, men utvecklingen kan inte fortsätta på bekostnad av att renskötselns förutsättningar steg för steg försämras. Någonstans måste också våra rättigheter och behov få verklig betydelse. För mig som renskötare är det här inte bara frågor om forskning, politik eller olika intressen. Det handlar om vår vardag, vårt arbete, våra renar och möjligheten att föra renskötseln vidare.
Därför är min viktigaste fråga efter den här dagen fortfarande densamma: När ska all den kunskap som finns börja göra verklig skillnad i besluten? För i slutänden handlar det inte bara om hur vi använder marken idag, utan om vilka möjligheter vi lämnar kvar till kommande generationer.
Tomas Marsja, renskötare och ordförande för Girjas sameby
Fotograf Erik Nylander. Bilden är tagen på uppdrag av Amnesty International i samband med projektet ”Rättvis omställning eller grön kolonialism”.
